Den om gurkornas stad.

Efter Stockholm uppenbarligen hatar all form av luftfart utöver charterkärrorna till Kanarieöarna och politikertaxin mellan Bromma och Arlanda är vi civilflygare med säte i kungliga hufvudstaden förpassade att utöva vår hobby några olympiska sjumilakliv från tullarna. Efter att noggrant ha sonderat den digitala terrängen (Internet) föll mitt val på Västerås Flygklubb. Dels för att förbindelserna till gurkornas stad är mycket goda men också för att jag vill lära känna luftrummet i staden i fråga inför höstens livsomvälvande beslut. Sedan skadar det inte att klubben ifråga har en hyfsad prisbild och därtill äger ett par plåtfåglar av fabrikatet Piper, som ju vän av ordning noterar alltså är modellen jag flög borta i Amerikat.

Idag föll ett digitalt brev ned i lådan och klubben ifråga välkomnade mig in i värmen. Så fort medlemskapet är pröjsat ska jag boka en så kallad checkride (”kontrollflygning”) med klubbens chefsinstruktör innan de låter mig flyga för egen maskin. Det känns lika delar kul och nervöst – det sista då jag som bekant nu kommer göra mina första timmar i svenskt luftrum, med allt vad det för med sig.

Skärmavbild 2015-04-20 kl. 22.07.06
Min nya bas i Sverige – Johannisberg/Västerås Flygplats (ESSX).

Annars förbereder jag mig just nu som bäst inför sommarens återkomst till den sydkaliforniska myllan. Under en månad kommer jag återigen att befinna mig i San Diego där jag ämnar göra cirkus ingenting annat än att klyva atomer i amerikanskt luftrum. Flyget är bokat och jag får än en gång glädjen att flyga kungligt med SAS till Chicago för en deprimerande övernattning vid O’Hare innan nästa plan morgonen därpå tar mig vidare till fistbumpen tillika flipflopsandalernas obestridliga hemstad.

Som det ser ut nu kommer jag söka temporärt medlemskap i en lokal flygklubb, förhandla ner priset på ett plan till runt 95 dollar flygtimmen och sedan svettas likt en bevingad gris (snittemperaturen i San Diego i juli är runt 40 grader) när jag samlar ihop mellan 80-100 timmar under de kommande veckorna. Som det ser ut nu återvänder jag till Gillespie Field men lite beroende på boendesituationen kan det även bli tal om att husera vid någon av regionens övriga civila flygplatser.

Stay tuned.

Annonser

Den om att vara lämplig i sammanhanget.

Sent ifjol tog jag kontakt med Rickard, en gammal klasskamrat från grundskolan som jag via djungeltrumman (farsan) visste utbildat sig till trafikpilot och numera rattade chartersugna svenskar i skyn. Det visade sig vara något knepigt eftersom nämnda herre inte är alltför pigg på sociala medier. Men via en annan gammal kamrat från betongförorten fick jag tag på hans telefonnummer och slängde iväg ett meddelande.

Detta utmynnande i ett trevligt samtal och Rikard visade sig vara mycket ärlig i sin uppfattning om yrket. Han tipsade mig om att investera i en tidig julklapp – ett flygpsykologiskt lämplighetstest. Då detta är något av en grundpelare i svensk flygutbildning stötte jag aldrig på det inför min utbildning i Kalifornien (där skolorna tar sig an alla med en någotsånär solid plånbok och klartecken från flygdoktorn).

Då de flesta seriösa skolor och arbetsgivare i Europa dock kräver detta (eller någon variant på det) började jag nyligen kika på vad detta egentligen innebär. De vanligaste alternativen (åtminstone i Mälardalen) är test utförda av SIAP (Scandinavian Institute of Aviation Psychology) och Interpersona. Det senare flaggar med ett något lägre pris (5800 riksdaler) men deras lokaler ligger inte alls som hemsidan påstår i Stockholm utan i Västerås. En trevligare överraskning var att SIAP huserade ett olympiskt stenkast från min lägenhet varför mitt val föll på just dem.

Jag anlände på morgonen och knallade tillsammans med flygpsykologen in i ett konferensrum. Testets andra deltagare hade sjukanmält sig och därför blev det bara jag som dagen till ära skulle synas i sömmarna. Testet är uppdelat i en rad uppgifter som löses under tidspress. De första åtta var skriftliga och bestod bland annat i att finna logiska fortsättningar på grafiska sekvenser, se bilder på platta, formskurna papper och sedan avgöra hur dessa skulle se ut om de bildade tredimensionella objekt, uppfattning om basal fysik och en massa annat. Tidsramen rörde sig oftast om ett par minuter per uppgift och det gällde att klara av så många som möjligt samt givetvis utföra dessa korrekt. Den som varit i kontakt med så kallade IQ-test skulle säkerligen känna igen sig.

Det fanns också ett par minnesuppgifter som var intressanta. Den ena bestod i att läsa ett A4-papper med text om en flygning från Asien till Stockholm. Den engelska texten var packad med information om allt från avgångstider och bränslemängd till information om enskilda passagerare och ruttdetaljer. Efter att ha läst igenom formuläret (återigen, under tidspress) fick man sysselsätta sig med lite matematiska uppgifter för att störa närminnet innan man fick ge sig på att besvara en rad frågor om detaljer i texten. Vilken rad satt egentligen den ytterst flygrädde passageraren på? Och från vilken startbana skulle planet lyfta?

Därefter följde två datoriserade uppgifter. Den ena mätte stress och simultankapacitet. På skärmen fanns en hel hög instrument, varav fem konstant skulle övervakas och även krävde aktiva insatser. Dessa kunde vara allt från att trycka på knappar när en mätare antingen rörde sig under eller över en viss nivå till att besvara frågor av varierande natur. Under tiden skulle man lösa mattetal på ett papper och fick även frågor från psykologen. Mycket kul! Därefter var det test som testade ens spatiala förmåga. Här styrde man en farkost mot fiktiva ”flygplatser” samtidigt som man undvek flertalet objekt på kollisionskurs. Även här gällde det att hantera frågor från examinatorn som berörde allt från ens personlighet till att repetera nummerserier. Baklänges.

Efter detta fick jag ett matigt formulär att fylla i. Det rörde min bakgrund, familjesituation och en massa annat matnyttigt och med detta som grund följde avslutningsvis ett dryga timmen långt samtal med psykologen. Avslutningsvis kom ett utlåtande från nämnde herre och det var av glädjande natur. Jag blev godkänd. Inte nog med det, psykologen nämnde att jag var en av de lättaste bedömningar han gjort på tio år. Det fanns inga tveksamheter och han önskade mig lycka till i mitt fortsatta flygande.

Inte konstigt att jag log lite extra när jag stegade ut från huset och tågade hem med knastrande grus under fötterna. Sextusenetthundra kronor fattigare.