Välkommen hem.

Dagen efter min uppflygning var jag tillbaka på brottsplatsen. Ivrig att komma bort från El Cajon hade jag timmen efter min lyckade uppflygning bokat om min biljett upp till San Francisco. Såg helt enkelt ingen anledning att spendera ytterligare en kväll i denna luggslitna förort när den lika väl kunde resultera i efterlängtat häng med vänner norrut innan jag styrde kosan hemåt kallare breddgrader. Men först återstod ett avslut.

DSC_0367
Min cell/mitt rum städat och klart för nästkommande talang.

DSC_0370
Lunch.

Efter ett par timmars pappersarbete där idel blanketter från Transportstyrelsen skulle fyllas i var det så dags att gå ett varv på skolan och skaka händer, mottaga en och annan kram samt blicka ut över flygfältet för sista gången på ett bra tag. Det kändes märkligt.  Frågan är om jag ens fortfarande (dagar efteråt) har förstått vad som skedde i torsdags. Därpå åkte jag och skolans logiansvarige ut till lägenheten för en slutinspektion. Undertecknad som natten dessförinnan suttit på knä och skurat badrummet med klorin blev något besviken när den förmodade kontrollen inte direkt visade sig grundad i tysk disciplin. Bree kastade ett öga, konstaterade att jag inte bränt upp något och minuterna senare var vi på väg tillbaka till plugget. Med tanke på indierns inställning till renlighet misstänker jag hur som helst att mitt arbete inom någon dag är bortglömt och dolt bakom en ridå av smuts. Men, men.

aviary_1425075708373
Det finns sämre sätt att slå ihjäl tid på.

Jag blev skjutsad till flygplatsen av chaufför Jonathan som är lite av en alltiallo på skolan samt ovanstående kvinna. Vi tog en avstickare och inmundigade mexikansk mat på ett plejs som var ungefär så långt ifrån vår gastronomiska replik Taco Bar som man kan komma med texmexkompassen finkalibrerad. Såsen var stark, servetterna strategiskt utplacerade och efteråt rullade vi mer eller mindre ut från den pastellmålade lokalen.

Kramar och lyckönskningar på avstjälpningsplatsen utanför inrikesterminalen följdes av en smärtfri incheckning och ett besök i Uniteds nyligen ombyggda lounge med finfin utsikt över plattan.

Just där någonstans började jag fundera över vad som mindre än ett dygn tidigare skett. Något egentligt firande hade det egentligen aldrig varit tal om kvällen dessförinnan. Så jag beslutade mig för att maximera min status, lät vinet flöda enligt romersk tradition och kunde ett par timmar senare möta upp min vän Carl i San Francisco med något mindre koordinerade steg.

DSC_0374
Lugnet före stormen.

DSC_0379
San Francisco. Även känd som mina drömmars stad.

Mina drömmars stad tog emot mig som den alltid gjort, med öppna armar och i glädjens tecken. En ytterst trevlig middag följdes av en dag i ultrarapid på stranden innan nästa plåtfågel resolut lyfte mig ur drömmen och landsatte mig i ett molnigt, regnigt Sverige. Pappa mötte upp på Arlanda, jag sov några timmar och satt timmarna senare framför min datorskärm på jobbet. Som om ingenting hade hänt.

Här någonstans är jag just nu, rent mentalt det vill säga. Mitt i ett ingenmansland mellan självförverkligande och status quo.

Men jag har en känsla av att det inte förblir så länge till.

Så vi hörs om några dagar för en summering.

DSC_0382
Sverige ba ”välkommen hem!”.

DSC_0383
Kollegorna välkomnade mig hem. Fortfarande oklart om detta var ett hot eller av mer vänlig natur.

En kommentar

  1. 1 · mars 3, 2015

    hahaha arbetsplatsen ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s