Slutsatser av en flygutbildning. Eller: Därför ska du lära dig att flyga om du vill flyga.

Vi börjar med det positiva.

I fredags damp mitt purfärska certifikat ned i brevlådan. Utfärdat av svenska Transportstyrelsen är det ett finfint exempel på vår sköna, nya värld. En värld där man alltså kan flygträna på andra sidan jorden och sedan få ett svenskt certifikat utan att alltså ha flugit en minut i svenskt luftrum.

Anledningen till detta är inte suspekt eller ens minimalt kriminell till sin natur. Det handlar om lagstiftning och hur den europeiska luftfartsstyrelsen EASA fungerar. Rent praktiskt fungerar det så att ditt certifikat utfärdas i det land där du genomgått din medicinska undersökning. Hade jag utfört den i England hade jag istället fått hem ett blått kuvert från brittiska CAA. Und so weiter. Resultatet är egentligen ovidkommande – jag får flyga i stort sett var jag vill inom EU med mitt svenska certifikat och detsamma gäller givetvis om jag istället hade suttit på ett tyskt, franskt, spanskt eller lettiskt certfikat. Men visst, lite märkligt är det.

Vän av ordning väcker ju nu givetvis frågan ”men USA tillhör väl knappast EU?”. Och det stämmer ju. Såklart. Men det finns en handfull skolor utanför Europas stadsmur med tillstånd att utbilda elever enligt europeiskt reglemente. Rent tekniskt räknas de som små enklaver på främmande territorium. Lite som om en blygsam del av Europa helt plötsligt befann sig ovanför San Diego. De här skolorna blir allt färre vilket rent krasst beror på att de europeiska länderna vill försvara sina egna skolor från de (i första hand) amerikanska konkurrenterna som lockar med utmärkt flygväder (vilket innebär att utbildningarna tidsmässigt kan komprimeras in absurdum) och bättre priser (så länge dollarkursen inte rusar).

DSC_0470~2
Äntligen!

För de amerikanska skolorna innebär detta att det kostar bisarra summor att årligen förnya de tillstånd de ges av EASA. Vi pratar summor kring en halv miljon kronor och uppåt. Per år. Detta att jämföras med hur rutinerna fungerar för amerikanska FAA (den amerikanska motsvarigheten till svenska Transportstyrelsens luftfartsdivision) där man när man väl fått sitt utbildningstillstånd betalar en symbolisk summa årligen för att få fortsätta. Signalen från EASA är tydlig. De vill helst inte att de här utomeuropeiska skolorna fortsätter bedriva verksamhet. För den skola jag gick på handlade EASA-licensen mer om prestigé. När de upphandlar avtal med skolor i exempelvis Asien sticker de helt enkelt ut i ett hav av andra skolor. På min skola gick det säkerligen (lågt räknat) tio stycken FAA-studenter för varje elev som utbildade sig enligt europeiskt snitt. Man behöver med andra ord inte vara astrofysiker för att räkna ut att det förmodligen rör sig om en förlustaffär.

Så.

Skulle jag rekommendera andra att göra det jag gjort? Svaret på den frågan, som jag för övrigt ofta får, är tudelat.

Vill du flyga? Har du finanserna eller känner att du är villig att stötta det svenska bankväsendet med ett nätt litet privatlån (räkna med minst 100 000 kronor) är mitt svar ett rungande ”ja”. Från sekunden jag satte mig i ett plan kände jag att det var det bästa jag gjort. Och med tanke på att man bara lever en gång tycker jag att man ska leva de drömmar man har, medan man kan.

Om man kan.

Samtidigt bör man vara införstådd med att andra alternativ finns. Med en dollarkurs som rusat i fel riktning, en hel hög med administrativa kostnader som uppfunnits av amerikanska staten (visum, utbildningstillstånd, avgift för att godkännas (!) för att få lämna fingeravtryck, fingeravtrycksavgift, amerikansk läkarkontroll m. fl) och kostnader som boende och resor är det idag högst tveksamt om det ens är mer förmånligt att utbilda sig där borta.

För mig var tidsramen snäv. Jag ville utbilda mig på kortast möjliga tid för att lyckas klämma in den under en improviserad tjänstledighet (som en förstående arbetsgivare generöst gick med på). Därtill sticker jag inte under stol med att det samtidigt var skönt att fly den svenska vintern. Just väderaspekten är svår för svenska utbildningar att konkurrera med. En del kommer undan detta genom att ha satelliter i USA (exempelvis SAA som har en bas på samma flygfält i USA som jag frekventerade) men de flesta får helt enkelt nöja sig med det svenska vädret. Och då är det svårt att skaffa sig ett PPL på under ett halvår.

DSC_0320
Eftersom det är så sjukt jobbigt att läsa löpande text får ni här andrum i form av bild från San Diegos luftrum.

Baksidan av det här myntet är att tidsramen även kräver mycket av dig som människa. Saknar du självdisciplin är du stekt. Personligen förberedde jag mig genom att läsa en digital flygteorikurs två (2) gånger innan jag anlände till San Diego. Det gjorde att jag kunde beta av mina nio tentor på tre veckor. Min polske kollega som inte förberett sig lika väl skrev sin sista tentamen dagen innan sin uppflygning. Ej optimalt. Den som följt bloggen vet även att jag också sattes under extrem press den sista veckan då väder och temporära flygförbud satte rejäla käppar i hjulet för min planering. Att jag kom hem från USA med en godkänd uppflygning i bagaget handlade om lika delar tur (vädret blev bra under knappt två dagar innan det återigen försämrades) och skicklighet (hade jag inte förberett mina teoretiska färdigheter samt satt uppflygning på första försöket hade jag åkt hem utan licens).

Min skola sa att det var fullt möjligt att utföra sin utbildning på fyra veckor men att sex var optimalt. Detta visade sig vara en rent felaktig slutsats. Jag kritade in sju veckor i kalendern och packade väskan. Det första som hände var att administrativa ting drog ut på tiden. Sju tillgängliga veckor krympte till sex innan jag väl fick sätta mig i planet. Min egen lärare bara skakade på huvudet när jag nämnde siffran ”fyra”. Elever som följde det amerikanska programmet som rent allmänt anses lättare att genomgå klarade sitt PPL på allt från tre till femton månader. De flesta var klara på ett halvår. Här försöker jag inte enbart att bolstra mitt ego utan mest av allt tipsa dig som är sugen på att reprisera mitt äventyr att ge dig själv en gåva i form av några extra veckors tillgänglig tid. Tre månader gör att du inte får ett smärre magsår om vädret plötsligt börjar jäklas och du rentutav sumpar en tenta eller två. Vem vet, du kanske inte ens behöver flyga sex av veckans sju dagar (sju av sju är förbjudet) samt plugga varje kväll/natt och därmed får se lite av din omgivning bortom flygfältet och ditt nakna sovrums fyra väggar. Visst, det blir något dyrare. Men ska vi vara ruskigt ärliga har du heller inte mycket att göra inom flyget som vare sig hobby eller yrke om runt 10 000 kronor är en dealbreaker.

En annan sak man bör ha i bakhuvudet när man flyger ihop en europeisk utbildning i USA är att det uppstår en viss förvirring mellan vardag och teori. Du pluggar böcker skrivna för brittiska elever som surrar omkring i luftrummet ovanför Cornwall och tittar ut över en vardag som mest av allt påminner om lummiga domäner a´ la Sagan om Ringen. När du sedan sätter dig i planet och tar plats i San Diegos motsvarighet är det en annan verklighet du möter, på gott och ont. Det positiva är att trafiken är minst sagt tät. Du delar luftrum med överljudssnabba stridsflygplan från det amerikanska luftvapnet, Boeings med stjärtnamn som Delta, United och Southwest och så klart en och annan glad amatör som mitt i detta radiokaos gärna frågar hur vädret är ”där borta”. Det är kort sagt en fantastiskt god plantskola som förbereder en för värsta (ur stressynpunkt) tänkbara förhållanden. Samtidigt sumpade undertecknad som bekant sitt första radioprov eftersom europeiskt flygsnack skiljer sig rejält från det bubbel som sker i de förenta staterna. Vad du i praktiken alltså gör att lära dig två inte sällan olika regelverk som du därefter måste lära dig att hantera i verkligheten. Ämnar du att flyga enbart i Sverige är det alltså en god idé att träna i svenskt luftrum från dag ett. Du vänjer dig då vid hur det fungerar här hemma redan från dag ett.

Jag erkänner. Det tog mig runt 1300 ord att komma fram till en mycket enkel slutsats.

Drömmer du om att flyga?
Då ska du flyga.

Annonser

Fortsättning följer.

Några dagar blev till veckor.

Under de tre veckor jag nu varit hemma i Sverige har jag mest av allt arbetat men även hunnit med ett besök i New York. Denna bisarra weekendbokning som förbryllat mången bekant har egentligen en högst logisk, tillika ytterst nördig förklaring.

När jag för ett år sedan fick ett erbjudande om närmast perverst billiga biljetter till USA slog jag till på weekends i såväl Washington DC och New York. Tanken var att flyga ihop ett nytt guldkort hos SAS och i fallet New York även ha en ljuspunkt att se fram emot när den tänkta midvintern slog som hårdast mot humöret. Nu vet vi ju att annat kom emellan (två månader i San Diego för den som nyligen hoppat på tåget) och visst kändes det lite småmärkligt att vara hemma i en vecka innan man återigen ställde om dygnsrytmen till amerikansk tid.

DSC_0414~2
Tillbaka i staterna efter en dryg vecka i fosterlandet. Min dygnsrytm ba ”tack!”.

Annars har jag spenderat min tid med att dels försöka simma i det kafkanska hav som är korrespondens med Transportstyrelsen, men även funderat en hel del kring mina val här i livet. Den givna frågan från släkt och vänner har ju varit vad som händer nu? Ska jag fortsätta flyga?

Det enkla svaret på sistnämnda spörsmål är ”ja”.

Det något mer komplicerade är att jag inte vet under vilka former det kommer att ske. Därför ska jag genomgå ett så kallat flygpsykologiskt test där min lämplighet som pilot av större plan ska avgöras. Vill man äntra en mer seriös utbildning här hemma och i Europa i stort krävs sådana här tester. Samtidigt som jag ifrågasätter kostnaden (det kostar över 6000 kronor) tycker jag att det i grund och botten är en bra sak. Flygbolagen som sedan ska plocka nybakade elever vet att dessa har gått igenom psykologiska kontroller samt diverse test av deras finmotoriska samt mentala färdigheter. Dessutom får jag ett kvitto på om jag är redo för resan innan jag förbinder mig till att betala uppemot en halv miljon kronor för resterande utbildning.

DSC_0421
Fick också uppleva SAS sprillans nya interkontinentala kabin. För en flygnörd som undertecknad innebar detta mental ståfräs under drygt åtta timmar.

Hittills har det varit något av ett projekt att ens få ett sådant test till stånd. I regionen finns två företag som utför testen. Det ena heter Interpersona och skyltar på sin hemsida med att de utför testerna i Stockholm. Deras definition av den kungliga huvudstaden är dock något mer förlåtande än min egen då jag knappast anser att Västerås är en förort. Då återstår det dyrare alternativet, SIAP, som dock som en trevlig bonus är belägna några kvarter från min ungkarlslägenhet. Inget av dessa företag har dock varit särskilt pigga på att respondera med undertecknad (något jag trodde då de trots allt skinnar folk monetärt for a living). Jag får lov att återkomma när en tid är bokad.

Annars har alltså min kontakt med Transportstyelsen, som utfärdar mitt certifikat, varit en mardröm i miniatyr. Inte nog med att handläggarna i bästa fall kan uppfattas som mindre trevliga i sin korrespondens (något jag personligen tycker är märkligt då de trots allt bör jobba för sina uppdragsgivare, de svenska skattebetalarna), de har även gjort det mesta för att dra ut på ärendet och i vissa fall även hävdat rena faktafel som anledning till detta. Jag förstår att de kanske har mycket att göra men konstaterar än en gång att klimatet borta i USA är helt annorlunda för privatflygare. Där gillar man generellt piloter och attityden gentemot denna hobby men även yrkesutövning är uppmuntrande.

Skärmavbild 2015-03-21 kl. 16.19.06
TS briljerar! Notera gärna att dokumentet de hänvisar till visar att det alltså krävs 45 timmar för ett PPL. Inte 100. Inget certifikat känt för mänskligheten kräver specifikt 100 timmar. Proven de nämner har utförts och resultaten har skickat in.

Här hemma verkar vi mest vara jobbiga att ha att göra med och både kostnader och allmän inställning gentemot oss från statigt håll är lika tillmötesgående som en stingslig dörrvakt på tjack. Återkommer i frågan när certifikatet väl är utfärdat.

God helg!

Välkommen hem.

Dagen efter min uppflygning var jag tillbaka på brottsplatsen. Ivrig att komma bort från El Cajon hade jag timmen efter min lyckade uppflygning bokat om min biljett upp till San Francisco. Såg helt enkelt ingen anledning att spendera ytterligare en kväll i denna luggslitna förort när den lika väl kunde resultera i efterlängtat häng med vänner norrut innan jag styrde kosan hemåt kallare breddgrader. Men först återstod ett avslut.

DSC_0367
Min cell/mitt rum städat och klart för nästkommande talang.

DSC_0370
Lunch.

Efter ett par timmars pappersarbete där idel blanketter från Transportstyrelsen skulle fyllas i var det så dags att gå ett varv på skolan och skaka händer, mottaga en och annan kram samt blicka ut över flygfältet för sista gången på ett bra tag. Det kändes märkligt.  Frågan är om jag ens fortfarande (dagar efteråt) har förstått vad som skedde i torsdags. Därpå åkte jag och skolans logiansvarige ut till lägenheten för en slutinspektion. Undertecknad som natten dessförinnan suttit på knä och skurat badrummet med klorin blev något besviken när den förmodade kontrollen inte direkt visade sig grundad i tysk disciplin. Bree kastade ett öga, konstaterade att jag inte bränt upp något och minuterna senare var vi på väg tillbaka till plugget. Med tanke på indierns inställning till renlighet misstänker jag hur som helst att mitt arbete inom någon dag är bortglömt och dolt bakom en ridå av smuts. Men, men.

aviary_1425075708373
Det finns sämre sätt att slå ihjäl tid på.

Jag blev skjutsad till flygplatsen av chaufför Jonathan som är lite av en alltiallo på skolan samt ovanstående kvinna. Vi tog en avstickare och inmundigade mexikansk mat på ett plejs som var ungefär så långt ifrån vår gastronomiska replik Taco Bar som man kan komma med texmexkompassen finkalibrerad. Såsen var stark, servetterna strategiskt utplacerade och efteråt rullade vi mer eller mindre ut från den pastellmålade lokalen.

Kramar och lyckönskningar på avstjälpningsplatsen utanför inrikesterminalen följdes av en smärtfri incheckning och ett besök i Uniteds nyligen ombyggda lounge med finfin utsikt över plattan.

Just där någonstans började jag fundera över vad som mindre än ett dygn tidigare skett. Något egentligt firande hade det egentligen aldrig varit tal om kvällen dessförinnan. Så jag beslutade mig för att maximera min status, lät vinet flöda enligt romersk tradition och kunde ett par timmar senare möta upp min vän Carl i San Francisco med något mindre koordinerade steg.

DSC_0374
Lugnet före stormen.

DSC_0379
San Francisco. Även känd som mina drömmars stad.

Mina drömmars stad tog emot mig som den alltid gjort, med öppna armar och i glädjens tecken. En ytterst trevlig middag följdes av en dag i ultrarapid på stranden innan nästa plåtfågel resolut lyfte mig ur drömmen och landsatte mig i ett molnigt, regnigt Sverige. Pappa mötte upp på Arlanda, jag sov några timmar och satt timmarna senare framför min datorskärm på jobbet. Som om ingenting hade hänt.

Här någonstans är jag just nu, rent mentalt det vill säga. Mitt i ett ingenmansland mellan självförverkligande och status quo.

Men jag har en känsla av att det inte förblir så länge till.

Så vi hörs om några dagar för en summering.

DSC_0382
Sverige ba ”välkommen hem!”.

DSC_0383
Kollegorna välkomnade mig hem. Fortfarande oklart om detta var ett hot eller av mer vänlig natur.