Santa Ana (och melankolin hon för med sig).

Santa Ana-vindarna drog in över södra Kalifornien imorse. Med värmen från öknen, snustorr och beslutsamt hård. Utöver det poetiska anslaget detta fenomen skänker denna text är jag måttligt road av det meterologiska råkurret i tillvaron. Eventuellt är morgondagens flygning hotad och jag kommer i så fall att spendera eftermiddagen i skolbänken, denna gång för att få en lektion i europeiskt radioförfarande. Detta följs på fredag av ett praktiskt test på några timmar där vi simulerar en flygning och helt enkelt håller oss till den standard vi använder på vår sida av ankdammen.

DSC_0315
Mitt nya favvohak drivs av en sjukt trevlig irakier.

Under de senaste två dagarna har jag främst övat på nödmanövrar, primärt motorstopp följda av nödlandningsprocedurer. Praktiskt innebär detta att min instruktör David ibland fejkar ett motorstopp genom att låta motorn vila och sedan låter mig lösa detta pikanta problem. Viktigast är att inte tappa för mycket höjd i processen så planet stabiliseras innan man snokar reda på en lämplig plats för nödlandning. Därefter glider vi mot denna plats enligt ett strikt schema, övar nödsamtal (”mayday, mayday, mayday”) och gör planet redo för landning. Av juridiska skäl (och hänsyn till lokalborna) avbryts sedan manövern ungefär 500 fot ovanför marken.

DSC_0310
Min gamla flamma (get it?) 2525Y pustar ut under mellanlandning på Ramona Airport.

Jag märker också hur David förbereder mig för längre soloflygningar genom att låta mig göra i stort sett hela flygningar för egen maskin numera. I stort sett går det finfint men det är klart att man ibland klantar till något radiosamtal, kommer in något för snabbt på en inflygning eller bara baxnar över det frenetiska tjatter som dränker San Diegos luftrum.

I övrigt rullar allt på och jag lever någon sorts surrealistisk vardag här borta. Komplett med vardagligt tjafs med indiern, någon enstaka kvällsöl med utvalda förmågor på skolan och löprundor runt flygfältet. Mycket mer än då finns nämligen inte att göra här borta. När jag och min rumskamrat tog dennes nyligen införskaffade Toyota cab från 1995 och begav oss ut på äventyr till grannbyn Santee var det med viss besvikelse vi båda konstaterade att allt där såg ut precis som hemma i El Cajon.

DSC_0302
Fyra sköna dollar avverkade på den lokala bikerklubben.

Alltså halvt dunkla gator, stora shoppinglador, enstaka hemlösa med stulna varuvagnar och en strid ström av bensinslukande stadsjeepar med gravt överviktiga förare. Den som läser noggrant kan nog ana någonstans mellan raderna här att jag smått längtar tillbaka hem, i sig en sanning med viss modifikation.

För jag saknar inte min vardag där hemma heller. Men jag saknar att ha ett någorlunda intelligent samtal med någon. Att höra mitt modersmål på bussen. Att dricka en öl på den lokala puben och klaga på det på tok för höga priset.

Ni vet.
Sådant där.

Samtidigt glömmer jag bort allt det där när jag taxar ut, startbanan vecklar ut sig framför mina ögon och ryggen bryskt trycks bakåt i stolen. Marken försvinner därunder, perspektiv som förändras. Dånet från propellern och det svaga suset från luften som rusar förbi en skollinjal bort från mitt huvud.

Då tänker jag inte ett dugg faktiskt.

Så fan vet om jag inte egentligen hör hemma här.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s