Sidvind och jazztobak.

Inte för att jag nödvändigtvis vill låta äldre än vad jag redan är men det är ändå en fascinerande upptäckt att blicka i kalender och inse att jag om mindre än tre veckor återigen står på svensk mark. Innan dess ska jag beta av runt tjugo flygtimmar vilket inkluderar minst tre cross-country-flygningar (varav en nattflygning till Las Vegas) och en strid ström mer avancerade manövrar.

Efter att jag fick mitt solotillstånd i handen har för övrigt landningsspöket på 27L blåst bort. Igår gick jag upp i ottan för att ta mig till skolan för lite helgflygning. Planen var att nöta start och landningar tills kossorna kom hem. Tyvärr kom kreaturen hem lite väl tidigt och jag fick landa efter en knappt timme då ett instrument ilsket började pocka på uppmärksamhet. Väl på marken fick planet squawkas (vilket är ball flyglingo för att det är belagt med flygförbud tills dess att en mekaniker kikat på det anmälda felet) och jag fick rulla tummarna i några timmar tills dess att ett nytt plan blev tillgängligt.

DSC_0296
Skolan fick finbesök i fredags. OBS! Syftar ej på mig själv.

Tyvärr hade då havsbrisen vaknat till liv och min instruktör (som fortfarande är ansvarig för mitt flygande trots att han numera ofta står på marken) ville inte släppa iväg mig. Efter lite kohandlande kom vi fram till lösningen att han fick hänga med som livlina för att se huruvida jag kunde hantera sidvindslandningar, ett fenomen vi läser om men inte egentligen tränar. Det gick finfint och jag konstaterar nöjt att jag numera inte enbart hanterar landningar på den smala, korta parallellbanan 27L utan även kan göra’t med sidvind på runt 10 knots. Gött!

IMAG0629
Nästa vecka ser typ ut så här.

Jahaja, konstaterar ni uttråkat. Flyg hit och kastvindar dit. Men vad händer med din indiske lägenhetskamrat?! Svaret är kort och gott ”en hel del”. Efter att jag häromdagen ilsket skällde ut nämnde kamrat runt midnatt då han än en fucking jävla gång inte kunde hålla käften när undertecknad behövde sin skönhetssömn verkar poletten lite halvt ha trillat ned. Mer oroande är att indierns affekt för jazztobak väckts till liv efter insikten att amerikanska luftfartsverket ej drogtestar under den obligatoriska läkarkontrollen. Tillsammans med en annan förmåga införskaffade han häromdagen helt sonika en rejäl säck med semilegalt röka som det friskt bolmades på i lägenheten. Detta tills eder moralkärring satte ned foten och förklarade att:

  • Det stinker utav bara fan.
  • ”California ain’t Colorado, you know.”
  • Det är en jävligt dålig idé att röka gräs och ratta plan.

Indiern som rent allmänt har lite halvtaskig verklighetsuppfattning lyssnade storögt (Jag lämnar här dörren vidöppen för drogrelaterad humor) när jag förklarade begrepp som ”försämrad reaktionsförmåga” och ”hastigt avsked vid stickprovskontroll”. Uppenbarligen hade han nåtts av annan information, typ att gräs skärper sinnet och slipar nämnda reaktionsförmåga.

Jag = speechless.

I övrigt är samma herre nu ute på friarstråt efter att ha blivit dumpad for good av sin flickvän som istället (likt en sann vinnare) satsat på en mexikansk knarkhandlare på rymmen (i sig ett ämne för ett blogginlägg). Igår bjöd han hem en kvinna på vin och älskog. Jag skrockade storsint och konstaterar att Walmarts starka druvsaft (Sweet Red Wine, 5,5%) tydligen är ett attraktivt afrodisiak här borta.

Stay classy San Diego.

DSC_0289
Lämnade en present till den amerikanska utbildningschefen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s