Den om manliga förkylningar.

Tung vecka det här.

Efter att ungefär nittionio procent av skolan dragits med förkylningar kom så till slut turen även till mig. På ett sätt var det otippat. Jag har framgångsrikt hållit min löpningsrutin igång och har sedan jag anlände stadigt avverkat två pass á 12 kilometer i veckan. Som passus kan nämnas att indiern flitigt självmedicinerat med sprit vilket han förbluffat konstaterat inte hjälpt alls. No shit Sherlock. Nåväl, i tisdags kände jag mig lite småflummig ombord och beslöt mig därför för att springa bort detta.

Ledtråd: Det var ett sjukt dåligt beslut.

I onsdags vaknade jag därför sonika upp med verkande muskler och ett huvud tungt som valfri Nobelprisvinnares post-prisutdelning-alster. Eftersom jag är en envis djäfvul som dessutom arbetar enligt ett hyfsat jättepressat schema har jag ändå fortsatt flyga, med okej resultat. Den rent teoretiska inlärningen har dock tagit en rejäl råsop och det har varit oerhört svårt att traggla sig igenom navigationskapitlet inför min sista tenta. Jag kan väl också tillägga att det också varit hyfsat förvirrande hur och vad jag ska studera innan nämnda examination. När jag häromdagen knallade in hos utbildningschefen för att låna en karta över Södra England (som sagt, jag pluggar i Amerika men tekniskt sett pluggar jag under Storbritanniens reglemente) vilket jag enligt min bok behövde blev jag på brittiskt vis torrt utskrattad.

”Vad ska du med en karta till, du ska ju skriva navigationstenta?”, frågade herren syrligt.

Jag fattade ungefär noll. Dels för att boken alltså innehöll en hel del kartläsande. Dels eftersom ämnets titel typ insinuerar att kartor skola brukas. Men… nej. Eftersom reglementet nyligen ändrats har böckerna inte hängt med och det visar sig att jag inför mitt föregående prov borde ha läst delarna om kartläsande. Inte för att någon alltså upplyst mig om detta. Och visst förklarar det varför ett par frågor på den föregående tentan handlade om kartläsning (vilket tillhörande bok alltså inte ens viskat en mening om), vilket var en något förvirrande upptäckt. Därav också att måndagens prov inte blev ännu en 100%-are utan tyngdes av ett ynka fel som direkt härrörde till kartläsande.

Förvirrande alltså. Och med en grav förkylning som tynger ögonlocken har pluggandet tagit en smäll, varför jag beslutat mig att skjuta min sista tentamen till på måndag.

DSC_0271
Ingen rast, ingen ro.

Men som sagt, flygandet har gått helt okej. Just nu övar jag i stort sett uteslutande start och landningar med tillhörande harvande i trafikvarvet. Det låter enklare än vad det är och inledningsvis har jag brottats med vad jänkarna kallar ”sensory overload” – alltså att behöva hantera för mycket information samtidigt. Ett trafikvarv på bana 27L är ingen lång historia utan tar i runda slängar 3-4 minuter att avverka enligt nedanstående recept (för en vanlig landning):

  1. Hitta stigningskurva och trimma för önskad fart (typ 79 knots).
  2. Sväng med 15 graders vinkel efter ungefär 2 nautiska mil för att undvika arga grannar som inte uppskattar dånet från 140 hästkrafter propellermotor.
  3. Nå 1200 fot över marknivå (cirka 1600 fot över havet i vårt fall) för att hamna på korrekt trafikhöjd.
  4. Plana ut på 1600 fot, trimma för normal fart (runt 90 knots).
  5. Här någonstans har det gått ungefär 1-1,5 minuter och vi befinner oss parallellt med landningsbanans slut. Då är det dags att rapportera position och intention till trafikledningen som återvänder med instruktioner (”fortsätt normalt trafikvarv, klar för landning, nummer tre i kön”).
  6. Utför pre-landing checks (kolla bromsar, landningsljus, bränslepump, motorreglage, etc)
  7. Förbered landning när vi är ungefär vid landningsbanans början. Sätt på förgasarvärme. Sänk farten. 10 graders bromsflap fälls ut. Håll höjd och se farten sjunka likt Efterlysts tittarsiffror utan Leif GW Persson.
  8. Håll utkik efter inkommande trafik. Sväng med 30 graders vinkel tills vi har landningsbanan rakt ut på vänster sidan. 15 graders bromsflap ut. Håll höjd. Här bör farten ha sjunkit till ungefär 70 knots.
  9. Sväng åter med 30 graders vinkel, räta upp och sikta på landningsbanan. 30 graders bromsflap skjuts ut och farten trimmas för att ligga så nära 63 knots som möjligt.
  10. Landa säkert och mjukt. Stäng av förgasarvärmaren. Alla bromsflappar fälls in. Full fart framåt och lyft. Repetera.

Som synes finns en hel del att hålla reda på här. Lägg till att Gillespie på dagtid har två aktiva landningsbanor där plan lyfter och landar ungefär varannan minut och det intensiva radiotjatter som följer likt ett brev på posten och ni kanske börjar ana att det är en ganska överväldigande upplevelse. Inte minst med en förkylning i kroppen.

Men det går bättre och bättre. Idag begav vi oss till Ramona Airport som är mindre trafiktät och inte omgärdad med bostäder vilket möjliggör för en del kritiska manövrar som måste utföras under träningen. Hit hör simulerade motorstopp under landning och start, avbrutna landningar, motorbränder och annat skoj. Mindre roligt är att instruktören inte förvarnar för när dessa övningar sker utan blandar och ger friskt.

DSC_0272~2
Trafik i väntan på start vid Gillespie 27R.

Exempelvis valde David idag att simulera just ett motorstopp när jag precis lyft och sedan gasta ”your engine failed, what do you do, what do you do, what do you do”. För att försöka få mig ur balans, detta alltså samtidigt som planet rusar mot marken. Lyckligtvis var min instinkt korrekt och jag sänkte nosen för att undvika stalling och därmed fritt fall i backen. En halv sekund efter överröstes jag återigen med stressvrål från höger sida. ”Where do you land, where do you land, where do you land?” och jag fick blixtsnabbt besluta mig för var jag skulle nödlanda innan David godkände att jag återigen fick starta motorn. Det här skedde alltså när jag var drygt 300 meter över marken och det, mina damer och herrar, är fanimig ingen höjd att tala om.

Svettigt.

Nyttigt.

Och sjukt roligt.

Annonser

Blåslampan och Fox News.

Tisdagen öppnade i dur med en finfin himmel som var raka motsatsen till gårdagens regntunga dito. Tyvärr gick min första flygning inget vidare vilket jag helt och hållet skyller på planet som jag denna arla morgon tvingades styra. Kort efter start kände jag att min högra fot kändes varm och detta ej på mysigt vis a’la ”fossingarna-framför-en-sprakande-brasa-i–juletider”. Mer åt ”du-har-inte-betalat-din-skuld-och-en-mafioso-friterar-dina-fötter-med-svetslåga”-hållet. Jag försökte bita ihop för att visa på god moral samt skyhög förmåga till fokusering men efter någon timme fick jag nog och vi återvände till terra firma. Planet kördes till verkstaden och felet visade sig vara att varmluft från karburatorvärmaren (bara att googla för den som är intresserad) läckte ut i nivå med höger roderpedal.

Ergo: Det gjorde jävligt ont i min högra fot.

DSC_0263
Mitt nya hatobjekt, även känd som ”blåslampan”.

Jag fick därefter revansch senare på dagen då jag återigen begav mig upp i trafikvarvet för att öva start och landningar. Den här gången gick allt betydligt bättre och David avrundade debriefingen med att förbereda mig inför morgondagens trafikvarv då vi förmodligen slänger in mer avancerade manövrar i mixen.

Ett trafikvarv är i korta ordalag en övning som primärt fokuserar på att nöta just start och landningar. Istället för att lämna flygplatsens kontrollerade område flyger man istället i en halv rektangel på en given höjd, återansluter till inflygningsområdet, landar och startar därefter omedelbart igen utan att planet lämnar landningsbanan. Detta gör man sedan om och om och om och om igen.

Och om igen.

Under vårt sista varv störtade ett plan på landningsbanan bredvid oss vilket gjorde att vi från första parkett under dagens sista landning kunde bevittna hur både brandkår och polis gjorde blixtutryckningar. Kort därefter anslöt Fox News helikopter som praktiskt nog (åtminstone för dem) står stationerad på Gillespie. Givetvis ville nämnda tv-station ha en pratstund med någon som varit i närheten av olyckan och som skolans förmodligen bäst pr-tränade elev (att träna företagsledare och skådespelare i intervjuteknik är som bekant något jag gör till vardags) fick givetvis denne svensk ställa sig framför kameran och förklara skeendet för en reporter med så pass perfekt tandrad att jag nästintill blev bländad.

DSC_0270
Drama på Gillespie.

Som avslutning vill jag passa på att välkomna dig som hittat till min blogg tackvare Christer Lundströms fina blänkare på sin sajt http://www.sascaptain.com. Christer spelar en ej försumbar roll i historien som lett mig så här pass långt på pilotspåret. Dels som ren inspiration i sin roll som kapten på mitt favoritbolag, dels för att han tålmodigt besvarat idel frågor jag haft innan jag till slut vågade ta steget att anmäla mig till pilotutbildningen. Besök gärna hans sajt om du är intresserad av vardagslivet som pilot eller bara har en förkärlek för smått pornografiska bilder på flygplan och flygplatser.

Teknikens under och Ecce Homo.

Det är inte ofta man stannar upp och funderar över hur fantastiskt liten världen blivit tackvare teknikens framsteg. Men idag gjorde jag faktiskt det. Liggandes på en säng i en morgonsömnig (nåja) förort till San Diego, med solen värmandes genom fönstret hade jag en videokonversation med mina föräldrar som vinkade godnatt från ett snötyngt Stockholm, en halv planet och närmare ett halvt dygn bort.

Visst skakade bildöverföringen till ibland och de annars så kvicka replikskiften som präglar relationen till mina päron fick lägga band på sig. Men ändå, visst är det smått fantastiskt när man tänker efter hur lång väg den där signalen ska ta sig fram, tusentals mil under hav och över land?

Efter propellerdebaklet häromkvällen har mitt sår läkt hyfsat rappt och det är med viss besvikelse jag konstaterar att det inte blir något ballt ärr. För tjejer gillar ju farliga snubbar och den där förbannade propellern var nog det farligaste jag stött på hittills i mitt liv. Så jag dör nog singel. Typ. Den som vill ha videobevis på att jag faktiskt lever kan för övrigt med fördel kika några sekunder på följande klipp som jag på sant Michael Bay-maner tidigare idag klippte ihop i en handvändning. I videon syns min polske vapendragare, instruktör David och en viss flygtokig Söderkis. Och så interiören av N8756C, så klart.


När vi ändå snackar om min utbildning kan jag meddela att jag nu nått fram till övning 10. Enligt den europeiska luftfartsmyndigheten betyder det ”Stalling Pt. 1” och det var med viss skräckblandad förtjusning jag sett fram emot detta. Min polska kollega Jerzy återvände häromdagen från sin lektion med något besviken uppsyn då han inte lyckats hantera överstegringen något vidare så visst byggde även detta på mina förväntningar in absurdum. Med facit i hand var det busenkelt och inte i närheten så dramatiskt som jag föreställt mig.

Överstegring innebär något förenklat att vingen förlorar sin lyftkraft när anfallsvinkeln mellan denna och luftflödet blir för stor. Kort sagt höjer man nosen så förbannat mycket att planet nästintill ställer sig på stussen och blickar upp mot himlavalvet. Resultatet blir att allt börjar skaka utav bara fasiken och sedan blir det dödstyst (sånär som på ett ivrigt tjutande larm som signalerar att saker är på väg att gå åt helvete) innan planet plötsligt börjar rasa mot marken.

Det låter läbbans men är egentligen inte överdrivet svårt att hantera. Först måste anfallsvinkeln återställas och det gör man genom att helt sonika sänka nosen och därefter få upp farten genom att accelerera. Beroende på hur snabbt man reagerar tappar man allt från marginellt med höjd till några hundra meter, givetvis med målet att minimera nämnda siffra. Allt gick bra och på vägen tillbaka lät instruktören mig göra hela inflygningen till Gillespie. När jag svepte kring bergskrönet som markerar att målrakan inletts började jag undra när han skulle ta över spakarna men fokuserade istället på att ge oss en så pass rak inflygning som möjligt. Ett hundratal meter från landningsbanan tog så David till slut över rodret, vilket var denne finurlige skottes sätt att markera att jag snart är redo att landa själv.

Och det känns ju så klart helt sjukt stort.

DSC_0257
Solnedgång över Gillespie.

Helgens stora höjdpunkt har annars varit fredagskvällens besök (läs: kulturkrock) på den lokala bikerklubben, givetvis med den sällskapssjuka indiern i släptåg. Vår entré liknade den Michael J Fox gör på saloonen i Tillbaka till Framtiden III, ni vet när han knallar in i rosa kåbåjsaroutfit och frågar efter lightcola. Det hjälpte inte mycket när indiern bad den trötte hårdrockaren till bartender efter en drinklista (”son, we have beer and whiskey”) och han dessutom slet fram sitt indiska körkort som mest av allt påminner om den där spanska sköningens restaurering av Ecce Homo häromåret. Vi var med andra ord färdiga med vår kulturella expedition på ungefär tre minuter blankt.

Ha nu en riktigt fin söndag, kära läsare. Eder bloggare tänker fira veckans sista dag med att plugga inför min åttonde tenta, denna gång i ämnet ”Flight Performance and Planning”. Håll tummarna för mig.

Tack.

Blood on the propeller.

Jag har en sak att bekänna.

Sedan en tid tillbaka har jag känt en viss oro över hur jag ska kunna locka läsare att fortsätta ta del av mitt liv här borta. Jag har sett framför mig hur ni till slut ledsnar och tycker att allt mitt skryt om perfekta tentor och tid i luftrummet bara blir tråkigt. Därför blev jag idag nästan glad när det blev lite drag av mer oväntad natur så att jag kan fortsätta att underhålla och (skriftligen) förföra.

DSC_0252
Stämningsbild på ett tolvpack alkisbira. Se även ”de bästa 7 dollar och 68 cent jag spenderat så här långt”.

Imorse möttes jag av en grå himmel och allmänt ruggigt väder för andra dagen på raken. Innan vi fick klartecken att lyfta spenderade vi därför ett par timmar i skolans lokaler. Jag rev av en tenta, Jerzy drack kaffe och David vankade av och an med blicken i skyn. Så klarnade allt (det brukar göra det) och vi kunde taxa ut mot bana 27R och sätta fart norrut för lite manövrar.

Dagens första lektion omfattade kontrollerad nedstigning av mer avancerat slag. Det gick finfint och efter en och en halv timmes lufttid landade vi på French Valleys flygplats där Jerzy tog över för en sololektion medans jag åt en lunchburgare och drack ett par koppar kaffe på den lokala restaurangen. Ni vet, en sådan där historia där servitrisen kallar en ”sweetheart” och fyller på ens slitna porslinsmugg utan att man behöver fråga om det.

DSC_0253
Restaurangen på French Valleys flygplats. Gott om göbbar.

DSC_0254
Ett så kallat ”healthy option”. Oklart varför.

Timmen senare återvände min vitgula plåtfågel till plattan och jag gjorde den vanliga preflight-kontrollen innan vi kunde ge oss av. På vägen tillbaka till Gillespie styrde jag återigen skutan. Vi övade branta svängar i så kallad ”level flight” – då man flyger utan att vare sig tappa höjd eller stiga. Nu till actionögonblicket om utlovats ovan.

Väl på marken var jag lite väl entusiastisk när jag skulle täcka planets rutor med täckväv och knallade rakt in i propellern under ett mindre vaksamt ögonblick.

Det gjorde ont.

Jävligt ont.

Men jag tänkte inte mer på det tills min instruktör fick ett ansiktsuttryck som inte hör till vanligheten. Framför flygplatstoalettens spegel insåg jag minuten senare att det forsade blod från ett ganska djupt jack någon centimeter bredvid mitt högra öga. Jag blev omplåstrad av skolans VD och David var mycket munter då jag nu, enligt honom, gjort två bisarra saker som han aldrig tidigare hört talas om. Att elever knallar rakt in i vingar och slår upp jack hör nämligen till vanligheten (det såg jag ett exempel på senast imorse). Att däremot folk lyckas knalla in i propellern… Nej. Det händer liksom inte. Nåväl, jag lovade att ge honom en tredje bardiskstory innan utbildningen är över.

För alla goda ting är ju som bekant tre.

Mer rafflande nyheter: Jag känner mig numera nästan som en amerikansk medborgare efter att ikväll ha öppnat ett amerikanskt bankkonto. På äkta smygsocialistiskt vis valde jag bort den stora stygga banken (Bank of America) och gick på den mindre uppstickaren American West. Inte minst för att deras bankkort är snyggare. Allt för konsten, etc.

DSC_0255
Nästa hållplats: ”fullt medborgarskap”.

För övrigt returnerade jag igår förra veckans bjudmiddag signerad matlagningsnybörjaren Vel med en stenhård smash. Min indiske rumskamrat bad mig laga något typiskt svenskt. Så jag tänkte, tänkte och tänkte lite till.

Och så lagade jag tacos.

Sverige i ett nötskal.

Årets vidrigaste måltid och verbal älskog.

Efter en formligen magisk dag i luften beslöt jag mig för att promenera hela vägen från flygplatsen till lägenheten. Solen sken i mitt fejs, fåglar kvittrade likt en stämningsfull orkester och det stank fortfarande majja från det kristna kulturcentrumet på Johnson Avenue. Här någonstans tar jag veckans garanterat sämsta matbeslut när jag beslutar mig för att följa skyttelbusschauffören Jonathans råd och testa en så kallad California burrito. När jag står inne på texmexhaket och stirrar upp på den typografiska mardrömmen till meny minns jag dessa ord och följer dem.

För sådan är jag.
Jag låter mig vägledas av andra.

In kommer en helt jävla enorm skapelse som efter en tugga visar sig innehålla de sedvanliga ingredienserna plus det något okristliga inslaget (håll i dig nu) pommes frites.

POMMES FRITES.

Fy bubblan tänkte jag och åt upp hela skiten.

För sådan är jag.
Jag äter upp det som sätts ned på tallriken framför mig.

DSC_0245
Bedårande solnedgång över El Cajon. Ej i bild: Jag med glassbytta modell större under armen. No shame.

Helgen var annars en för mig lugn affär som tillbringades med snoken djupt nedborrad i mina böcker. För min indiske rumskamrat var det dock liv på den emotionella luckan. Mitt i natten återvände han från Los Angeles med sin före detta flickvän i släptåg, trots att han alltså skulle stanna där borta över helgen. Efter en stormig natt åkte de tillbaka till LA och när han kom hem några timmar senare delges att han:

  • Kvällen dessförinnan blivit stoppad av polisen och med nöd och näppe klarat sig från en rattfylla (Kaliforniens regler är minst sagt generösa på den fronten) samt vårdslöshet i trafik.
  • Fått en parkeringsbot.
  • Numera (för tredje gången på en vecka) är singel.

Det är vad vi i branschen kallar ”bra jobbat”.

Men.

Innan min dag alltså rasade efter den matmässiga frontalkrocken som beskrivits ovan var den alltså fantastisk. Efter att övat kontrollerade stigningar under någon timme över öknen vände vi tillbaka mot Gillespie och David släppte bomben:

”Nu tycker jag att du ska sköta resten av kommunikationen med trafikledningen under inflygningen.”

Total.
Jävla.
Pepp.

Som förberedelse för detta ögonblick har jag nämligen under helgen smugit omkring i lägenheten och övat fiktiva radioutrop samtidigt som jag lyssnat på trafiken i området (den som är intresserad av detta kan göra det gratis på http://www.liveatc.com). Lagom halvnördigt sisådär. Och nu var det alltså dags. Jag tryckte ned sändknappen och pepprade på:

”Gillespie Tower, Cherokee 8756 Charlie, 2 miles southeast of San Vicente, descending through 4000 feet, inbound with Information Victor, Cherokee 8756 Charlie.”

Trafikledningen svarade blixtsnabbt och jag fick ett mycket spontant ”that was brilliant” av min instruktör. Där och då växte jag ungefär tre meter. Minst. På en dryg vecka har jag alltså gått från knallgrön rookie som skräckslaget lyssnade till de blixtsnabba konversationerna i det allmänt radiotunga luftrummet till att nu själv obehindrat avlossa dylika salvor. Stort.

Som lök på laxen kunde jag väl nere på marken riva av ännu en tenta och få tillbaka resultatet med orden ”I hate students like you, you just learn too fast” av examinatorn.

Allt var med andra ord fantastiskt. Tills en viss pommesburrito äntrade scenen.

Livet, alltid en fråga om balans.

DSC_0250
Lugnet före peppen, på Borrego Valley Airport.

Knarktelefonen och kycklingmorsan.

Min indiske rumskamrat Vels förhållande till sin flickvän i Los Angeles är en rafflande följetong som, likt en riktigt god present, keeps on giving. Idag hyrde han en asfet bil och satte kurs mot änglarnas stad (ej Göteborg) och lämnade kvar kycklingmorsan Daniel på parkeringsplatsen, ivrigt vinkandes. Vel var förvisso minst lika dramatisk och ville ha med mig på resan men this bitch tackade med stor pondus nej då…

  • Mitt studieschema dessvärre inte tillåter dramatiska resor till Los Angeles.
  • Jag redan har spenderat på tok för mycket tid där.

Som bonusfakta nämnde Vel i förbifarten igår att han aldrig kört bil på höger sida av vägen. Detta ledde till att jag imorse satte mig ned och förklarade grunderna i amerikansk bilkörning för honom (right on red, störst går först, etc.).

Nu är denna indiske fartfläkt borta och jag sitter ensam, halvnaken och sorgsen (ett av dessa tre påståenden är en lögn) på mitt rum. Tom inombords och med 400 sidor att läsa tills på måndag. Vilket osökt för oss in på studierna. I går rev jag av en tenta i Communications (scorade 100%), hade två timmars marklektion i amerikanskt radioförfarande (vilket alltså skiljer sig ganska rejält från hur vi stiffa européer sköter snacket) och fick 1,2 timmar lufttid i San Diegos luftrum. Till skillnad från torsdagens flygning som var frustrerande gick det tur nog betydligt bättre den här gången och jag känner att trimrodret allt mer blir en vän att lita på. Jag fick taxa ut från vår parkering och lyfta själv vilket även det kändes fint. Efter en mellanlandning på Hemet-Ryan Airport övade Jerzy på att sänka planet under kontrollerade former, en förberedelse inför landningsövningarna nästa vecka.

DSC_0230
Vikt- och balansuträkning inför gårdagens flygning.

DSC_0232
Mellanlandning på Hemet-Ryan Airport.

DSC_0234
Inflygning till Gillespie, med San Vicente Island nedanför.

Mer rafflande nyheter: Jag har köpt en ny mobiltelefon. Inte för att jag på något sätt är missnöjd med min nuvarande best utanför att det i denna nya sköna värld på något magiskt vis kan vara billigare att köpa en mobil med tillhörande kontantkort än samma j-a kontantkort minus mobil. En finfin logisk kullerbytta som miljörörelsen gärna får fundera kring. Nåväl, nu känner jag mig som en statist i The Wire eftersom luren ifråga är sjukt ghetto och liknar något knarklangarna i nämnda serie använder som ”burner” (Mamma: jag vet att det är mycket främmande terminologi nu så googla friskt om du vill hänga med i svängarna). Alltid något.

DSC_0240
Knarkluren, a.k.a. de bästa 15 dollar jag spenderat.

Nu ska jag gå ner till poolen och beta av åtminstone några av de 400 sidorna som alltså skola plöjas innan måndag.

God helg på er, kära smygläsare.

DSC_0241
Nyvaken i El Cajon.

 

Den om varför man aldrig ska dumsnåla med kaffet.

Tack vare ett jävligt tveksamt inköpsbeslut (Walmarts billigaste snabbkaffe) har jag sedan två dagar gått utan koffein i kroppen. Detta har utan tvekan lett till ett smärre heroinist-på-torken-light-beteende (OBS: ej vetenskaplig term) vilket under eftermiddagen innebar att jag med den imaginära svansen mellan benen fick återvända till matbutiken för en burk finkaffe. Det gamla livselixiret smakade alltså som en blandning mellan asbest och dagsgammalt lik så nu hoppas jag verkligen att Nescafé levererar.

DSC_0229
Asbestkaffet versus räddaren-i-kaffeknarkarnöden.

Mitt flygande har nu kommit igång rejält, med ett pass om dagen denna vecka. Hittills har jag skramlat ihop strax över fem timmar i luften och för tillfället tränar jag enklare manövrar, primärt att hålla planet stadigt, på kurs och med korrekt trimmat horisontellt roder. Det senare är inte helt lätt när Santa Ana-vindarna kommer farandes över bergen och skjutsar iväg planet rakt upp i luften. När det väl händer (som tidigare idag) kan planet plötsligt börja stiga med en vertikal hastighet av ungefär 1000 fot per minut. På svenska kan det utläsas som ”typ ganska jättemycket”. Nåväl, hittills går det helt okej även om jag behöver jobba en hel del på trimmandet.

DSC_0226
Pilotbyte på Ramona Airport. 

Annars känns det mycket bra. I onsdags fick jag för första gången lyfta från Gillespie för egen maskin och sedan idag taxar jag (alltså kör planet på marken) själv. Det kanske inte låter imponerande men just taxandet är en konst i sig. När det kommer till teoribiten är jag också nöjd med mina framsteg. Imorgon eftermiddag ska jag skriva min fjärde tenta (veckans tredje) – Communications. Det bökiga med den är att jag som bekant studerar europeisk kommunikation medan jag till vardags hanterar amerikansk terminologi i luften. Det senare är mer annorlunda än jag trodde och amerikanerna pratar ett helt annat tugg än vi gör.

Som knorr på dagens inlägg vill jag passa på att tacka alla ni som läser. Inte minst ni som kommenterar, autoföljer mig och mejlar frågor. Det är tacksamt att känna ert stöd när man somnar med fejset i böckerna.

Tack.

DSC_0228
25 grader i skuggan idag. Hur har ni det där hemma?

Han skrev sin andra tenta – du kan inte ANA vad som händer sen!

Eller jo, det kan du nog. Fast håll med om att jag precis på sant kvällstidningsmanér formligen sög in dig i texten. Nu är du fast. Fortsätt läsa. Etc.

Veckan har rivstartat med råge och jag börjar bli varm i kläderna. Efter en helg med någon flummig miniförkylning i skutan kände jag mig inte direkt i sprakande gott skick när jag klev in på skolan på måndag morgon. Dagens första flygning blev dock inställd på grund av ett irriterande molntäcke som vägrade vika hädan. Istället högg jag tag i utbildningschefen Martin och satte mig ned för att skriva min anda tenta.

Air Law är inte någon njutbar läsning men det är samtidigt oerhört viktigt att greppa. Högerregeln i luften, vänsterregeln på marken, vad man gör när militärflyg försöker kommunicera med en på främmande språk och annat som man liksom bara måste kunna när man chillar i det blå. Efter att provet rättats kom beskedet – 94% och ett ”excellent job, sir”.

Jag klagade inte.

Väl ute i briefingrummet kollade jag min mejl och äntligen hade TSA (Transportation Security Administration, en federal myndighet med ansvar för säkerhetsfrågor rörande alla former av transporter) hört av sig. Mina fingeravtryck var kollade och grönt ljus givet för att börja flyga. Min flyginstruktör David var mycket förtjust och lät mig bara någon timme senare hantera spakarna i San Diegos luftrum. Vädret var fortfarande lite sisådär, med halvdassig sikt och en del oroväckande moln. Därför annullerades den ursprungliga planen att låta mig flyga den första timmen för att sedan landa och låta Jerzy ta över spakarna. Jag fick förvisso ut min flygtid och lektionen avverkades med bravur, men Jerzy fick åka hem den kvällen utan nya tillägg i sin loggbok. Själv plitade jag in min första timme och nästan rös av välbehag.

Förmiddagen idag spenderades återigen ivrigt blickandes mot himlen och med tätt avlyssnande av de senaste meteorologirapporterna. Problemet för oss nybörjarpiloter som saknar en så kallad Instrument Rating (alltså ej är tränade att enbart flyga med hjälp av planets instrument utan att behöva kika ut) är att vi inte får flyga när molnen exempelvis ligger för lågt eller sikten i största allmänhet är mindre god.

DSC_0224
Mellanlandning på French Valleys flygplats. Frisyren helt åt helvete. 

Kring lunch klarnade det dock upp och jag fick återigen hoppa in i förarsätet, taxa ut till bana 27R (en av tre banor på Gillespie flygplats) och därefter lämna över spakarna till instruktör David. Gårdagens introduktionsflygning handlade enbart om att känna på de primära kontrollerna – idag avverkades de sekundära. Exempelvis fick jag känna på hur det känns att fälla ut flapsen (och därmed förlänga vingen rejält) i luften och öva på att ställa in den horisontella stabilisatorns (den lilla vingen som sitter i stjärten på planet) trimtab. Den senare avlastar musklerna en aning då man inte konstant behöver korrigera för höjdförändringar, såvida den alltså är korrekt inställd.

Vi landade på French Valleys flygplats, sträckte på benen och bytte plats i förarstolen. På tillbakavägen fick Jerzy en lektion i hur man stiger kraftigt och kontrollerat. Good fun i baksätet! Väl tillbaka på Gillespie beslöt jag mig för att riva av min tredje tenta. Meteorologin har känts som lite av ett berg (om än ett jäkligt intressant sådant) så det var sjukt skönt att återigen få Martins bekräftelse på att det gått finfint – 94% rätt även på denna tentamen.

DSC_0225
Vel kockar loss, ivrigt påhejad av sin morsa på andra sidan planeten (via videochat på mobilen).

Och hur går det med indiern då, kanske ni undrar? Jo vars, han har ikväll lagat sitt livs första måltid medans undertecknad tog en löprunda på El Cajuns kolsvarta gator. Viss assistans fick han via videokonferens (!) från sin mamma som morgonpigg nog (13,5 timmars tidsskillnad) hjälpte till från Chennai.

Teknikens under.
Och allt det där.

Den indiske miljonären.

Det är inte alltid soligt här borta.

Idag regnar det till exempel. I sig en stark kontrast gentemot gårdagen då jag pluggade iförd shorts nere vid bostadsklustrets privata pool. Ytterst behagligt och gott för såväl moral som min vinterbleka hud. Men idag regnar det som sagt och jag har spenderat dagen vankades fram och tillbaka i lägenheten, frenetiskt pluggandes Air Law inför morgondagens tentamen.

DSC_0222
Regnigt värre.

Min indiske lägenhetskamrat, vi kan kalla honom Vel (för det råkar alltså vara hans namn), har istället spenderat dagen på sitt rum med sin flickvän som igår kom ned från Los Angeles för drygt 12 timmars socialt leverne.

Vel är så här långt en ytterst roande lägenhetskamrat. Han är 23 bast, bor i Indien och har enligt egen utsago aldrig lagat ett eget mål mat i hela sitt liv. Mina faderskänslor gick i taket när han packade upp sin resväska som innehöll allt från stekpannor till tépåsar (av det ytterst ickeglobala varumärket Lipton) och diverse mat i pulverform. Ni vet, sådana där saker man helt enkelt inte kan hitta i USA och som jag förmodar att hans ömma moder tvingat på honom inför denna stora resa. Vel är för övrigt miljonär, driver en kedja med bensinmackar i Indien och saknar typ noll sunt förnuft vilket återigen får mina mer beskyddande drifter att gå bananas.

Räkna alltså med att få höra mer om denna ynglings första stapplande steg i Amerikas förenta stater. Gott så.

BB-dieten och the return of the skrikande uteliggartant.

Efter några dagar med den berömda bb-dieten (läs: burgare och burritos) fick jag frispel och googlade fram en riktig matbutik i området. En sak som är lika fascinerande som skrämmande med USA är hur snabbmatskedjorna (framförallt i mindre bemedlade områden) tagit strypgrepp på mer klassiska matbutiker och sakta kvävt dessa till döds. Kort sagt – det är på många håll lätt att hitta tusen varianter av snabbmat men betydligt knepigare att hitta råvaror. Även butiker som titulerar sig som matbutiker har inte mat i någon riktig mening. Ett bra exempel på det är Walmart, ett budgetorienterat varuhus som finns lite varstans här borta. I El Cajon är det ett två våningar högt tempel där man hittar allt från stekpannor och sängöverkast till choklad och skurmedel. Färskvaror lyser dock med sin frånvaro – inte en endaste liten grönsak eller frukt finns tillgänglig.

Dock kan man välja mellan ungefär 150 sorters glass.
Och så vidare.

Till slut hittade jag i alla fall en matbutik med det något ologiska namnet Smart & Final som ligger ungefär tjugo minuters promenadväg från min lägenhet. Att traska dit är lite av ett chanstagande eftersom rutten går rakt igenom den skrikande tantens domäner (alltså samma tant som kallade mig satans avkomma häromkvällen) och likt ett väloljat klockverk dök hon givetvis upp på vägen hem. Denna gång fick jag en något mildare utskällning och fick nöja mig med att vara ett ”vidrigt vitt medelklassavskum”. Jag antar att detta är en lokal variant på den i Sverige bland mer radikala feminister populära avhyvlingen ”CIS-man”.

DSC_0221
Fredagsmatlagning.

I alla fall, nu har jag laddat skafferiet rejält med grönsaker, frukt och riktig mat som vare sig är förfriterad ”for easy living” eller innehåller ungefär Göteborgs dagliga totalintag av kalorier.

Annars då?

Jo vars. Det är lördag, min nya lägenhetsbuddy snarkar rofyllt från sitt rum (mer om honom senare) och jag har intagit horisontalläge för att plöja Air Law och meteorologi likt den asambitiösa student jag är.

God helg till er, kära läsare.

DSC_0218~2
Veckans sista flygning. Annalkande solnedgång över downtown San Diego och Lindbergh Field.