Våren, lustmord och klaffstolen.

Så har våren slutligen kommit även till Baltikum. Trots kyliga vindar och nätter där kölden fortfarande mer än gärna äter sig in i märgen letar sig solen allt oftare upp på molnfri himmel (och värmer själ och fejs när den så behagar). Det är allt bra märkligt hur mycket lättare allt känns bara för att man råkar se den stora lampan i skyn lite oftare, lite längre.

IMG_20190325_154259

Med våren kommer väderförhållanden man sällan ser på våra breddgrader under vintern. Här hyfsat kvick molnbyggnation där den tornliknande strukturen oftast skvallrar om kraftiga vindar, regn och annat otyg man bör undvika att flyga genom.

IMG_20190330_161410

I de sydtyska dalgångarna låg snön kvar häromveckan.

Schemat för april har möblerats om och jag arbetar nu enligt lagstadgad maxförmåga. När jag nyligen checkade ut från min vanliga sväng till Vilnius plingade det till i datorn och ett fåtal standbydagar jag tilldelats visade sig då ha omvandlats redan nu till fullmatade dagar. Utöver att detta fritidsmässiga lustmord gör att jag missar såväl en grönvit hemmapremiär som en Stockholmsspelning med mina ungdomsidoler (de amerikanska punkikonerna The Queers) är jag nöjd. Att ha ledigt när man ändå inte får vara hemma eller vara låst till sitt hem tack vare standby-tjänstgöring (då vi ska vara tillgängliga, klara för avgång) inom en timme är desto mer tråkigt än faktiska flygtimmar.

IMG_20190330_140743

Arla lunchtid i Vilnius. Jag ”sparkar däck” som förberedelse inför dagens avgång (och passar på att ta en bild på denna förtjusande stuss).

Något som är mindre roligt är att mitt nuvarande kontrakt går ut den sista april och något nytt dito har jag ännu ej sett röken av. Förvisso har det muntligt utlovats ett nytt, men i en bransch som flyget känns allt som ej signerats medelst ens eget blod på papyrusdokument som hyfsat osäkert. Därför hoppas jag att detta löser sig snarast så att en del onödig stress kan pensioneras i förtid.

Nåväl, efter en ledig dag väntar sex arbetsdagar som mödosamt fyllts med flygningar till Köpenhamn, Paris, Frankfurt, Zürich, Frankfurt, Vilnius och Düsseldorf. Det blir lite hotelleverne samt någon transportsträcka till Riga. Dessutom spenderar jag en kväll som så kallad säkerhetspilot då jag får äran att sitta med på klaffstolen under en flygning till och från Oslo. Detta då en ny pilot genomgår sin linjeträning och det regelmässigt måste finnas ytterligare en kvalificerad pilot, redo att hoppa in om något mot all förmodan skulle ske.

IMG_20190403_134859

När jag senast flög tillbaka till Riga efter några dagars ledighet i Stockholm trafikerades sträckan av ett sprillans nytt A220-300. Har hittills inte spanat in vad som är tänkt att bli mitt nya kontor om några månader så jag tog chansen. Vilket plan!

Avslutningsvis kan jag avslöja att jag nu lagt mig an det på bloggen tidigare diskuterade lokala löpardraget att vänligt hälsa (återigen, ett HELT oacceptabelt drag i stockholmska kretsar) på andra motionärer när man möts, flåsandes i den sovjetdoftande gatumiljön. Nu kvarstår dock frågan om jag ska våga introducera detta hemma i den kungliga hufvudstaden eller ej.

Den som lever får som bekant se.

IMG_20190325_140446

Så kallad ”god stämning” på jobbet.

Annonser

Slot, väntlägen och akronymer.

Veckorna går och jag inser med ens att jag har ett uppdateringstempo på den här bloggen som är närmast sovjetiskt i sin ineffektivitet. Detta ber jag självfallet om ursäkt för, med brasklappen att det inte sällan är svårt att uppbringa ämnen att skriva om. Eller åtminstone saker som jag tror att folk kan finna något sånär intressanta. För man kan ju inte alltid redogöra med oroväckande detaljrikedom för löprundor genom baltiskt snömos eller hotellevernet som stavas “arbetsvecka i Vilnius”.

Men jag gör så gott jag kan.

Häromdagen satt jag nere i Amsterdam och okynnesuppdaterade min iPad, i väntan på att programmet under huven på detta tekniska vidunder skulle spotta ur sig en mer optimistisk förväntad tid för avgång. Jag drog mig till minnes en incident jag hade ifjol när jag själv reste hem från Malaga och fann mig på ett plan som blev okristligt försenat. Det var idel suckar som utdelades när kaptenen till slut utannonserade att vi “missat vår slot” och var tvungna att vänta på en ny innan vi skulle få lämna gaten.

IMG_20190318_140415

Tröttnar aldrig på den här utsikten. Maskinernas maskin, etc.

Troligtvis hade inte sådär jättemånga omkring egentligen någon aning om vad en ”slot” är. Men det var ju uppenbarligen inte en god nyhet. Vilket min stolsgranne manifesterade med all tydlighet då han läste sitt glättiga månadsmagasin som om han ville avrätta varenda pappersmolekyl och frustade likt en astmatisk isbjörn –  “typiskt, de är ju så jävla dåliga”.

Själv led jag med besättningen. För få tänker ju på att de, precis som alla andra ombord, vill fram i tid. Utan bekymmer och besvär.

Så vad sker bakom kulisserna i ett sådant skede?

Som piloter har vi en rad hålltider att förhålla oss till. Detta för att det inte ska bli komplett kaos på såväl himlavalvet som på marken. Sett till hur många plåtfåglar som ständigt befinner sig i rörelse är det faktiskt smått imponerande att inte fler större förseningar uppstår, annat än de vi faktiskt då och då upplever när vi reser. Vilket osökt leder mig tillbaka till varför satt där på Schiphol förra helgen och uppdaterade min iPad. Jag var nämligen på jakt efter en ny så kallad TSAT – Target Start-up Approval Time.

Systemet uppfanns en gång i tiden specifikt för hyfsat välbelamrade London Heathrow med målet att mer effektivt förutse och bestämma hur flygplatsens resurser skulle användas. Idag används det lite varstans där det är mycket att göra. Och Amsterdam är som bekant just en sådan flygplats. I korta ordalag är det som akronymen avslöjar en tid (mer exakt ett kort fönster) där man kan förvänta (och i sin tur förväntas) sig att få tillstånd att starta sina motorer. Det finurliga är då att exempelvis pushback-truckar (de motorstarka små truckar som motar bort planen från gaten) och övrig markpersonal kan fördelas mer effektivt än om det rådde allmän huggsexa om deras tjänster så fort någon var redo för avgång. De vet alltså att plan X vid gate X bör starta vid en viss tid, und so weiter.

IMG_20190301_110530

Väntläge i Amsterdam, väntandes på att vår tilldelade gate ska bli ledig.

En annan viktig tid som inte sällan dyker upp likt en oönskad gubben-i-lådan är en CTOT – Calculated Take-off Time. Det är ett europeiskt fenomen där flygledningen i Europa försöker undvika flaskhalsar och trängsel i luften. Ponera att det exempelvis är dålig sikt på en viss flygplats med mycket trafik, kanske under morgonrusningen. Tempot sjunker som en sten när säkerhetsrestriktioner minskar antalet tillåtna rörelser in och ut från flygplatsen.

Det betyder att plan sätts i väntlägen eller kanske får flyga omvägar innan det är deras tur att landa.

Uppstår sådan här trängsel kan istället plan som fortfarande befinner sig på marken långt därifrån tilldelas en CTOT. Då får man finna sig i att bli kvar på marken en stund till innan man till slut sticker. Det här leder inte sällan till viss förvirring då passagerare hör något sägas om dåligt väder och de samtidigt genom fönstret bevittnar en klarblå himmel utanför. Eller man får höra att vädret på destinationen skapar förseningar samtidigt som väderappen i telefonen säger att det är shortsvänligt klimat och solsken på destinationen. I det senare fallet är det alltså troligtvis tidigare väderlek som skapat förseningar och stockning.

Ibland kan det röra sig om ganska rejäla förseningar varpå jag ofta får frågan varför vi ens släpper på folk om vi ändå vet att vi inte får lyfta enligt ursprungstabellen. Kruxet är nämligen att inget är skrivet i sten och så fort vi är redo för avgång skickar vi ett meddelande till flygledningen om att vi är klara för avfärd. Hyfsat ofta sker förbättringar och då är vi med andra ord beredda när vi väl får grönt ljus (vilket minst lika ofta sker som en blixt från klar himmel).

Självfallet finns andra härliga, livsbejakande tidsakronymer att förhålla sig till.
Men de tar vi vid annat tillfälle.

Som helggodis bjuder jag avslutningsvis på nedanstående produktion som filmades häromdagen under en inflygning till Riga. Notera gärna den något bristande produktionen vilket jag skyller på kraftigt ansatta ekonomiska resurser samt en allmän beundran för von trierska dogmaideal. God spis!

 

Nötskal, paragrafer och dinosaurier.

En grej ska man onekligen ha klart för sig när det gäller mitt nya yrkesval – det är inte stabilitet i ett nötskal.

Från den närmast kafkanska upplevelsen med Försäkringskassan efter mitt cancerbesked till anställningskontrakt som mer påminner om någon form av olympiska spel för asterisker och paragrafer – allt understryker och stärker ovanstående tes. Det är ovant men något jag på förhand visste om och accepterade samma dag som jag bestämde mig för att satsa vågat och storhjärtat.

IMG_20190226_083207

Det blåste bra häromdagen på väg till Stockholm. 158 starka knops vind  i nosen översätts till närmare 300 km/h. Å andra sidan var det fint med lite medvind på tillbakavägen.

Det går snabbt inom flyget. Det vet alla som bevittnat de konkurser som kommit och gått det senaste året. Den kvasinordiska charteruppstickaren Primera kroknade i höstas, tyska Germania lyfte för sista gången för några veckor sedan och än färskare är undergången för den väletablerade britten Flybmi som bet sand inte långt därefter. De flesta bolag verkar arbeta med marginaler som får den mest ärrade revisor att svettas ymnigt.

Men även andra saker och skeenden dyker upp och skakar om en pilots värld. I mitt eget fall offentliggjorde min egen arbetsgivare häromveckan sin plan att fasa ut de återstående trotjänarna i Boeing 737-flottan ett år i förtid. Vilket i konkreta termer innebär att de flyger sin kos till mer fruktsamma jaktmarker redan i höst. Som pilot är man i regel influgen på en specifik flygplansmodell (det finns egentligen inga regler som omöjliggör att man samtidigt flyger flera modeller, men den europeiska luftfartsstyrelsen EASA rekommenderar högst två typer samtidigt)  och en sådan typcertifiering, eller type rating, kostar i runda slängar 200-300 000 kalla riksdaler. En gång i tiden, relativt sett när dinosaurier vandrade på planeten, bekostades det här av flygbolagen själva. I dag är regeln att åtminstone den första certifieringen betalas av oss piloter själva, så även i undertecknads fall.

IMG_20190301_075308

Insidan av kontoret, här avslappnat förevigad på marken… någonstans. Oklart var.

På ett sätt är det tråkigt. Jag har endast börjat skrapa på ytan av detta fantastiska plan och känner att det finns gott om flygtimmar kvar att ge innan det är i närheten av totalt bemästrat. Samtidigt var beslutet väntat. Våra modeller tillhör den äldre skolan (Boeing 737-300 respektive -500) och dessa har nu inte bara en utan två generationer framför sig. Dels 737 NG som introducerades redan 1997 och så produktfamiljen MAX som tog över stafettpinnen tjugo år senare.

Nostalgiskt konstaterar jag att det är fina, välbyggda plan som står pall för det mesta. Trotjänare som underhållts mödosamt, fortfarande pigga för tjänstgöring. Men det har hänt en hel del inom både materialteknik och bränslebesparande motoråtgärder sedan dessa klassiska bestar rullade ut från drömfabriken i Everett, Washington.

IMG_20190228_074319

När väntan uppstår kan man alltid ta sig en sväng ute i kabinen för att insupa lugnet före stormen.

Så i öst välkomnas framtiden medelst nyligen omprofilerade Airbus A220-300, tidigare känd som Bombardier CS300 (den som undrar över namnbytet är en googling ifrån rafflande läsning). Ett hypermodernt jetplan som är bränslesnålt, betydligt tystare och byggt i hyfsat rymdiga material för att få ner totalvikten. Samtidigt kommer en del av trafiken under ytterligare några år att skötas med hjälp av de beprövade Bombardier Dash 8 Q400 (namngivning är för övrigt något av en paradgren för flygbranschen), ett beprövat  turbopropplan som lastar runt 70 passagerare.

IMG_20190227_211712

Mamma påminde mig för övrigt om att det häromdagen var exakt fyra år sedan jag flög upp för min privatflygarlicens. Jag firade genom att landa i ett blåsigt Amsterdam och sedan ta denna blänkare till selfie.

Var jag kommer in i den här framtidsvisionen är just nu något oklart. Förhoppningsvis klarnar en del de närmaste dagarna då jag bjudits in till ett personligt möte om nämnda utfasning. Hur som helst tar jag det hela med närmast stoiskt lugn. För allt löser sig. Även i en bransch som av naturen är i ständig rörelse.

Eller som den gamla klokingen Buddha lär ha sagt, där han strosade fram i nordöstra Indien för cirkus tvåtusenfemhundra år sedan:

“Everything changes, nothing remains unchanged.”

Bra tugg, Buddha. Bra tugg.

 

Folk, Solna och välviljan.

En grej jag gillar med Riga är att folk som också springer vinkar till en när man passerar under sin löprunda. Förvisso sker det med ungefär samma frekvens som total månförmörkelse, men ändå. Som god stockholmare blev jag först bestört, närmast kränkt av denna synbara vänskapssignal. Testa att göra något liknande när ni flåsar fram längs Årstaviken så fattar ni vad jag menar. Undertecknad må vara något överkänslig efter att för idel antal år sedan med otroligt låg framgång försökt importera det göteborgska fenomenet att hälsa på busschaufförer, dock i Stockholms kollektivtrafik.

Spoiler: det fungerar inte.

Men ändå, här i Riga hälsar man på sina fellow löparkamrater. Trevligt.

IMG_20190204_144258

Moln, moln, moln. På väg från Helsingfors till Riga.

I fredags gjorde jag storstilad comeback i en byggnad jag annars gärna håller mig långt borta från – nämligen Karolinska Universitetssjukhus i den ytterst suspekta (åtminstone om man tippar grönvitt) norrförorten Solna. Ärendet var inte skräckblandad sightseeing utan den första av två årligen återkommande magnetröntgenkontroller för att undersöka kroppens skick efter sommarens cancerdebakel. Det tog lite drygt en halvtimme och bestod i att ligga i en rymdskeppsliknande sarkofag med P2 i lurarna och en röst som med jämna mellanrum uppmanade en att hålla andan.

Resultatet som jag verkligen hoppas är av positiv natur väntas senare i veckan. Håll gärna tummarna på kollektiv basis för min skull.

IMG_20190208_151722

Så kallat ”hög modegrad”.

Sedan ett par dagar är jag tillbaka i den lettiska huvudstaden (snarare en av dess västligt belägna förorter) och rullar tummarna då jag för tillfället befinner mig på “standby”. Detta är något som förekommer lite då och då i schemaläggningen. Det innebär rent konkret att jag ska vara redo att infinna mig på flygplatsen inom en timme från anrop, redo att arbeta. Det finns tre skift, ett morgonpass, ett som sträcker sig över dagen och ett kvällspass. Var och ett brukar i allmänhet vara tio timmar långt vilket för mig just denna dag innebär att jag bör vara startklar mellan klockan 14:00 och midnatt. Riga är inte särskilt stort men med en ynka timme att lira med är det inte direkt så att man kan bege sig på större utflykter från hemmet dessa dagar.

Med ovanstående i åtanke gav jag mig idag ut på ett ytterst u-landsklingande uppdrag – att införskaffa vatten på dunk. Denna muskelbyggande aktivitet består i att jag ett par gånger i veckan bär hem 5-literskärl från det lokala vattenhålet Rimi. Detta eftersom svaret på frågan om kranvattnet är tjänligt varierat från ett osäkert “ja?” (samtidigt som den personen själv köpte vatten) till “absolut inte”. På grund av visst machokomplex (läs: maximal snålhet och lättja) har jag valt en sorts mellanväg och använder dock kranvattnet till matlagning och kaffekok.

Och hittills har jag alltså överlevt.

IMG_20190130_142447

Sjön Maras Dikis, vilket enligt Google Translate betyder Pestsjön. Avstår nog från spontanbad i sommar.

Nåväl, min ytterst ovetenskapligt grundade erfarenhet gör gällande att jag blir inringd ungefär 50% av mina standbysessioner. Igår hände inte ett jota och än så länge är det oroväckande lugnt även denna dag. Eftersom jag som bekant helst av allt vill flyga hoppas jag därför på maximal utdelning så väl imorgon som på onsdag.

Även här får givetvis den kollektiva välviljan gärna hålla idel kroppsliga utväxter korsade för min skull.

Tunnelbanan, passet och kroppsöppningar.

Jag halvspringer mot tunnelbanan, klädsamt trött och förvirrad efter ett drygt dygn av resande från den främre orienten. Jag är på väg till Oslo för ett par dagars synande av de stockholmskt tråcklade sömmarna och stöter ihop med mina föräldrars goda vänner, tillika mina grannar Torbjörn och Pirjo.

Allt är bra. Men jag skriver för sällan säger Torbjörn. Så nu tar jag tag i det här innan januari blir februari och det vintergrå går in i fas två. Och Torbjörn – oroa dig inte, du kommer greja din behandling.

Precis som jag grejade min.

img_20190108_125231

Vi drog till Thailand. Den som önskar framföra kritik kring kvaliteten på min åldrade mobilkamera framför lämpligast denna via Swish (kontakta mig för detaljer).

Januari har i övrigt bjudit på lika delar flyg och semester. Det senare var en stilstudie i “sista-minuten-tänk”, där destinationen ändrades i sista minuten och ackompanjerades av ett förvirrat besök hos Arlandapolisen för tillfälligt pass. Förvirrat då nämnda myndighet undrade varför jag ville ha ett tillfälligt pass när det inte behövdes till Thailand. Detta trots att landets ambassad sagt att det behövdes minst sex månader i passet (och jag stoltserade med hela fem).

Som god svensk litar jag självfallet på auktoriteter och begav mig därför morgonen därpå till Arlanda, utan tillfälligt pass men med en hel del nervositet ombord. Spoiler: du behöver inga sex månader i passet för att äntra thaimatens hemland (men jag skulle knappast utsätta mina nerver för en dylik chansning igen).

Hur var Thailand då, undrar du såklart inte eftersom du spenderade de där två veckorna huttrandes medans en annan lallade omkring på paradisstränder, åkte moped vrålsjungandes Lasse Holms odödliga epos Cannelloni Macaroni och åt wokade skaldjur tills det sprutade ur öronen (och till slut ur andra kroppsöppningar, men detaljerna besparar jag er).

Jo vars, det var fint. Vi dök. Åt. Hängde på stranden. Läste en och annan bok. Tog mitt livs första thaimassage. Und so weiter.

dsc05308

Ko Kut är rena drömmen. På riktigt. Så långt från det Thailand jag förväntat mig.

Nu är jag tillbaka i Baltikum, en plats där jag numera befinner mig allt mindre på min bas i Riga och desto oftare utgår från litauiska Vilnius. Inte för att jag klagar, jag har en stående önskan hos planeringsavdelningen att få så mycket flygningar som bara möjligt från huvudstaden i fråga. Lite av ytterst modest monetär anledning, desto mer för att det finns ett dugligt (och alltid tomt) gym på hotellet så att min dystra skepnad håller sig i form.

Och så gillar jag Vilnius.

Det är låga byggnader som går från stalinistisk brutalism till preussisk svulstighet, det är mat som får tyska charktallrikar att ansöka om nyckelhålsmärkning och det nedförsbacke på bana 19 (men uppförsbacke i motsatt riktning).

Annars är min nyfunna mission att flyga allt mer manuellt, i den mån det är möjligt. För i en värld där allt fler bolag vill att så pass mycket flygning ska ske på autopilot (och med oss piloter som primärt systemövervakare) är jag nyväckt förespråkare för motsatsen – alltså att flyga mer för egen maskin, med så få hjälpmedel som möjligt. Detta för att inte förlora det man byggt upp under den korta tid då man harvade runt i propellerplan från 1970-talet, där automatik var ett drömskt koncept från en avlägsen framtid.

Så.

Jag önskar flyga mer manuellt vilket inte sällan krockar med flygbranschens principer och interna regelverk. Värt att nämna i sammanhanget är dock att det här med automatik inte på något sätt är negativt, i rätt mängd och under rätt förutsättningar. Jag har tröttnat en del på syrliga kommentarer av halvfrämlingar man mött i festliga sammanhang som yttrat saker som “luftens busschaufförer” (i sig ett hån mot de som framför bussar då jag knappast kan köra buss) och att det “ändå bara är att sätta på autopiloten”.

För så fungerar det så klart inte.

img_20190128_103349

Avspänd väntan på avgång i Amsterdam. Framför oss tronar vår kollega ”The Canadian Queen”, forna Bombardier CS300, numera omdöpt till Airbus A220.

Något förenklat finns det flera våningsplan av automation. På gatuplan finner vi de mest basala lösningarna. Planet flyger i en riktning vi bestämmer. Eller planet stiger med ett visst antal fot i minuten (men skiter totalt i hur snabbt det går, exempelvis).

Tar vi trapporna upp en våning (tänk på hälsan, undvik hissen) blir det något mer komplext. Planet stiger men lovar dyrt och heligt att inte överskrida en viss fart.

Och högst upp, med magnifik panoramautsikt över robotstaden, hittar vi full automation. Där planet flyger enligt en förprogrammerad rutt, enligt förprogrammerade hastigheter och inte överträder kritiska farter. Det till och med kan landa själv.

img_20190126_105116

Alltid tryggt med lite sällskap på plattan. Även här i Amsterdam där ett annat Boeing 737 väntar på returresa till Tallinn.

Men det många glömmer eller helt enkelt inte förstår är att det på samtliga våningsplan huserar människor. Som övervakar men dessutom aktivt bestämmer vad nämnda autopilot ska göra, just där och då. Man skulle kunna göra ytterligare en liknelse – att autopiloten är ett instrument och piloten är musikern. För instrumentet spelar inte sig självt (och det låter i all ärlighets namn inte särsilt bra när den otränade drar fram guran på festen och med fullt självförtroende misshandlar valfri evergreen från forna årtionden).

Dessutom saknar datorer en väldigt viktig egenskap. De kan inte improvisera. Och den som fått för sig att de är felfria och alltid tar logiskt genomtämka beslut har då aldrig flugit ett flygplan.

Och då är det ganska bra att vi sitter där.

Vi luftens busschaufförer.

Vänster, anspråk och puls.

Det är fredag kväll i Vilnius, den litauiska huvudstaden som på något magiskt vänster blivit den plats där jag somnat och vaknat allt oftare de senaste veckorna. Bolaget gör nämligen anspråk på att vara hela baltikums flygbolag och med det kommer direktrutter från såväl just Vilnius som Estlands stolthet Tallinn. Personligen har jag sedan starten en återkommande önskan inlagd i systemet om så många nätter som möjligt i just Vilnius. Dels för att dryga ut min ytterst påvra lön med lite välbehövligt traktamente, dels för att hotellet råkar ha ett fullgott gym där i stort sett inte en käft utöver undertecknad huserar. Det skadar heller inte att rutterna för just min flygplanstyp är bra just från Vilnius. Oftast står Paris, Amsterdam eller Berlin på schemat. Vilket i praktiken innebär den uppskattade puls som stora flygplatser för med sig samt lagom långa arbetsdagar.

IMG_20181223_230910_1

Arla morgon i Vilnius.

Nåväl, det är fredag i Vilnius och spegeln i det nakna badrummet ljuger inte – jag behöver klippa mig. Jag googlar loss, hittar en barberare ett lagom optimistiskt stenkast från hotellet och bokar en tid. Det är bråda dagar innan nyår så jag får vänta till tidig kväll innan frisör Kaan ger mig ett stadigt handslag och på knackig engelska önskar mig välkommen, erbjuder mig en drink (jag tackar artigt nej) och sedan ber mig ta plats i en hederligt retrodoftande frisörstol av modell äldre.

Salongen är som mycket här borta ambitiöst i sitt upplägg och har såväl mörkt möblemang som en gigantisk jordglobspjäs som inte gjort bort sig ens i tändstickskungen Ivar Kreugers förmodade kontor. Samtidigt är väggarna vitmålade a´la sterilt sjukhus och en väldigt modern stereoanläggning mullrar på okristlig volym så resultatet blir något ofokuserat, fast på ett charmigt vis. Det tar runt 75 minuter att klippa sig och processen är minutiös i sitt upplägg. Runtomkring mig i rummet sitter ett klientel som ser ut att härstamma från mitt eget Södermalm, fast för runt fem år sedan. Det är med andra ord smärta, unga män i skogshuggarkläder som får sina voluminösa skägg tvättade och ansade.

Och så jag.

IMG_20181228_091659

Vilandes på Arlanda Terminal 2, med stussen i vädret.

Tidigare på dagen har jag avverkat mitt livs första flygning till Arlanda, vilket så klart är en emotionell guldstjärna av rang i erfarenhetsblocket. Lite smålustigt nog är det inte första gången destinationen figurerat i mitt schema. Dock har flygningen varje gång strukits i sista sekund vilket gjorde att förvåningen steg när jag checkade in och briefingpappret fortfarande visade “BT101 ARN”.

Lite kuriosa i sammanhanget – rutten Riga-Arlanda är airBaltics allra äldsta och det finurliga linjenumret 101 är på sin plats då sträckan var den absolut första bolaget avverkade, samma dag som bolaget öppnade hangardörrarna. Idag trafikeras denna anrika passage främst med hjälp av turboproppen Bombardier Dash Q-400NG men vid behov nyttjas även något av våra Boeing 737-300 eller den något mindre 500-modellen. Tre till fyra avgångar om dagen blir det, sju dagar i veckan.

IMG_20181229_112919

Ett molntäckt Polen.

För mig var det dock alltså den första gången och på kaptenens fråga om jag ville ta det första eller sista “benet” var svaret självklart – för visst ville jag själv sätta ned de fem hjulen på rullbanan norr om Stockholm. Den som satt ombord fick även nöjet att höra min sakrala (nja) stämma i högtalarna, på båda sträckorna.

Imorgon väntar Amsterdam innan nyårsafton startar tidigt med sänguppgång runt tre-snåret och morgonpiggt återbesök i den svenska huvudstaden.

Gott nytt år!

Teoretiskt, gatlampor och Daugavafloden.

Jag pluggade aldrig nationalekonomi på universitetet (utan simmade i ett teoretiskt hav där djurlivet bestod i statsvetenskap, historia och sociologi) och har därmed ytterst rudimentär koll på ämnet ifråga. Men om man kan dra slutsatser om en regions ekonomiska status baserat på hur många gatlampor som är tända efter solnedgången ligger västra Riga pyrt till.

På detta tänker jag när jag skumpar fram i beckmörkret under en löprunda förlagd till tidig eftermiddag. Bilar sveper förbi och lyser tillfälligt upp marken framför fötterna. Sedan blir det mörkt igen. Skuggor av andra människor sveper förbi. Inte en reflex verkar finnas på den här sidan av Daugavafloden.

Jag drar mig till minnes vad en äldre lokalbo för något år sedan berättade med ytterst uppgivet tonfall.

“Om inte EU betalar för det händer inte ett dugg i det här landet. Förr kom pengarna från Moskva, nu betalar Bryssel.”

Kanske ligger det något i den slutsatsen, hur anekdotisk den än må te sig. Samtidigt har jag aldrig sett så många Lexus-bilar i mitt liv som i den lettiska huvudstaden med omnejd. Lånade pengar måhända, men pengar verkar finnas.

Måhända bara inte alltid på rätt ställen.

IMG_20181205_183627

Jag ger er 42 centimeter i diameter pizza. Sju Euro tveksam kvalitet.

Att komma tillbaka i yrkesutövningen har varit en något omild upplevelse. Efter en och annan motgång fick jag till slut gehör för min önskan om en träningsperiod för att fasas in under anständiga former. Att jag ens skulle behöva be om detta kan te sig något märkligt med tanke på att mitt uppehåll varit längre än den tid jag faktiskt flugit flygplanstypen ifråga. Till slut hamnade min önskan uppenbarligen på rätt bord. I måndags klarade jag av den första delen av två i min så kallade linecheck – en process där man flyger med en speciell sorts kapten som därefter godkänner en för normal tjänst. På fredag går det avslutande provet av stapeln, denna gång till det tyska renässansparadiset (nja) Düsseldorf.

Gott så.

Hemtamt, grymtade och stämplade.

Det har gått i runda slängar ett halvår sedan jag sist trampade runt i den lettiska myllan. Allt känns märkligt hemtamt, men samtidigt märkbart främmande, när jag för en dryg vecka sedan trampade fram genom ankomsthallen på Riga flygplats, slank in på bussen och öppnade dörren till min lägenhet. Min kloka livspartner bidrog med perspektiv när hon några dagar senare gjorde mig sällskap:

“Allt är kvar, allt är sig likt. Det är du som förändrats.”

IMG_20181021_081508

Dimmigt.

Och det är så klart precis så det ligger till. Ankomsthallen doftade svagt av rengöringsmedel, busschauffören grymtade ohörbart till svar på mitt käcka “svejki” och den gula sekelskiftskåken på Jaunpils gata stod kvar. Men jag var något annat.

Jag är någon annan.

Jag mjukstartade med tre dagars markträning där vi bland annat gick genom säkerhetsrutiner, spelade en del rollspel och övade på utrymningar. Allt avslutades med ett stort skriftligt prov som gick galant. Därefter hade jag ett hål på tio dagar i kalendern så jag styrde åter kosan mot Stockholm och förberedde mig i bekanta kvarter för min simulatorkontroll.

IMG_20181103_091551

Mina fyra timmar som flygande i simulatorn var över så jag spenderade två till som åskådare.

När dagen väl kom åkte som sagt min flickvän med mig till Riga, dels som moralisk stödtrupp men också för att vi konstaterat att det var ett år sedan hon gjort resan österut. När klockan ringde vid halv tre på morgonen i lördags var det återigen en märklig känsla som infann sig –  en känsla av lugn.

Jag kan ställa mig kritisk och frågande till bristen på uppvärmning. Men faktum var att jag nu skulle göra en sorts uppflygning i en simulator, en kompetenskontroll som det så fint heter. Detta utan att ha gjort en officiell flygtimme sedan jag den 14 maj landade i Riga efter ett besök i danska legomekkat Billund. Nervositet var med andra högst befogad men när klockan väl ringde den där morgonen var oron utbytt mot något mer behagligt.

IMG_20181103_192022

Min bättre hälft samt sushi. Man får (bör) fira, etc.

För jag kan ju det här. Jag har mentalt förberett mig enligt konstens alla regler. Och nu skulle jag bara agera på de förberedelserna. Med mig under denna tidsmässigt okristliga session var två andra piloter och när vi stämplade ut hade uret inte bara passerat lunch – jag hade min karriärs första kompetenskontroll avklarad, med gott resultat bör tilläggas.

Någon vila att tala om blev det inte eftersom jag under nästföljande två dagar hade två flygningar inbokade. Den första till Frankfurt och dagen därpå en intensiv tur till litauiska semesterorten Palanga.

Hur det känns?

Märkligt hemtamt, märkbart främmande.

För miljön är densamma som jag lämnade den.

Men jag är någon annan.

IMG_20181104_134438

Lagom oknuten slips inför återkomsten i luften.

Vrider, räknas och negation.

Cancer är det långsammaste fordon jag suttit i.

Hur jag än vrider och vänder på min nya verklighet är det ovanstående mening som bäst fångar känslan. Kanske är den helt oförståelig för den utomstående. Men för mig känns det mesta just nu som att sitta fast i en bilkö när filen bredvid blåser förbi obehindrat.

Att titta på gruppmeddelanden i telefonen är lite som att titta ut genom bilfönstret.

*pling*

Någon rapporterar att han fått ett nytt jobb, närmare hemlandet. Närmare målet.

*pling*

En annan rapporterar om den fina sommaren i det temporära hemlandet. Flygtimmar som rullar in, en självsäkerhet som stärks varje dag.

Jag läser, gratulerar. Trycker på “skicka meddelande”.

Men själv sitter jag kvar i den där bilen. Trycker ansiktet mot rutan.  Försöker greppa när jag själv får börja rulla igen, när livet får återgå till det normala.

Men nog med verbal akrobatik, låt mig för den intresserade beskriva hur det går till att bli sjuk som pilot.

Några veckor efter operationen fick jag ett möte inbokat med en läkare där vi skulle gå igenom eventuell cellgiftsbehandling (eller cytostatika som är den mer korrekta benämningen) och vidare behandling i stort. Mötet kom och gick. Man visste inget mer än att jag nu skulle tillhöra Nya Karolinska. Behandling? Nja, det beslutet fick Karolinska ta.

Efter några dagars väntan blir jag uppringd av en ny läkare som förklarar att det blir cellgiftsbehandling och att varje dag räknas. Ett möte bokas till efter helgen. Det blir måndag. Samma läkare möter mig på min nya vårdinrättning, men den här gången med ett betydligt annorlunda budskap.

Allt ser bra ut! Blodproven påvisar inga spår av spridning. Det är oklart om det ens behövs cellgifter, eventuellt kanske man slår till med en mindre dos i framtiden för att verkligen vara säker på att inget ligger och lurar där inne. Vi bokar in en hög med tester, jämnt fördelade under en fyra veckor lång period. Och det bästa beskedet av alla:

Jag kan börja jobba om jag vill.

Jag blir så glad att jag glömmer ställa följdfrågor, vandrar ut från den nybyggda huvudbyggnaden i Solna med en nyfynnen vind i ryggen. Firar en liten triumf med att bläddra bland retrovinyler kring Vanadisplan och äta mödosamt försvenskad kinamat med min far.

Jag kontaktar min flygläkare för att vidarebefodra det glädjande beskedet från läkarkåren norr om stan. Och här tar saker och ting en vändning jag inte räknat med.

Det blir kalla handen. För Transportstyrelsens definition kring på när man är arbetskapabel skiljer sig från den som cancerspecialister har. Det spelar ingen roll att några av landets kunnigaste personer i ämnet uttalat sig om att det i nuvarande läge inte finns ett spår av cancer i min kropp, att jag inte riskerar några former av blodproppar eller slaganfall.

Är min behandling avslutad, frågar Transportstyrelsen?

Just nu behandlas du inte alls, svarar läkarkåren. Det finns ju ingenting att behandla. Men det kan komma att finnas något, eventuellt inom en snar framtid. Det vet man inte i dagsläget.

Jag får avslag.

Vi pausar bandet här, för att förtydliga scenariot.

Jag har haft cancer. Tumören är bortopererad. Det finns i dagsläget inga bevis på att cancern spridit sig. Det finns enligt samma logik däremot heller inga bevis för att den inte har gjort det.

Och därför tvingas jag hålla mig på backen. Jag får inte ens sätta mig i en simulator för att hålla liv i mina färdigheter och min licens. En licens som ett papper jag får hemskickat i brevlådan för övrigt förklarar är temporärt indragen eftersom jag varit oförsiktig nog att drabbas av cancer. När läkarna är helt säkra på att jag inte behöver framtida cellgifter (alternativt beslutar om att det behövs och därefter flaggar för att behandlingen är avslutad) tas mitt fall upp på nytt. Som avskedsgåvs kan jag då se fram emot en karantänperiod på minst sex veckor. En läkare försöker muntra upp mig med att sex veckor ändå låter lovande eftersom hon haft fall där den efterföljande karantänperioden varit sex månader.

Där befinner jag mig nu, i någon sorts kafkansk vardag där dagar blir till veckor blir till månader.

Just nu anses jag inte vara sjuk, men därmed heller inte inte sjuk.

En dubbel negation inte ens jag kan undvika att försiktigt le i mjugg åt.

 

Brits, cancer och livet.

Jag ligger på en brits.

Det prasslar från pappunderlaget som skiljer min hud från plasten där under. Belysningen är klar, kall och en tydlig kontrast från mörkret som lagt sig över den kretanska regionalhuvudstaden utanför. Det småpratas, skrattas på grekiska. Jag stirrar upp i taket.

Tidigare under dagen har jag och flickvännen dykt längs den nordvästra kustremsan på Kreta. Sett en bångstyrig bläckfisk, färggrann småfisk och en muräna som nyfiket stirrade tillbaka på de tre utomjordingarna utanför klippboendet. Det är vår tredje dag på semestern.

IMG_20180525_111031_504

Högt upp eller djupt ner, aldrig mittemellan.

På eftermiddagen, när jag tvättar av mig sältan från Medelhavet, upptäcker jag att något är fel. Jag tänker att det har med dyket att göra, något vagt om tryckskillnad och en våtdräkt som varit väldigt trång. Jag googlar.

En minneslapp till mitt framtida jag: googla aldrig.

Nåväl, för att skingra tankarna och fortsätta ha en behaglig semester föreslår flickvännen att vi besöker en läkare. För säkerhets skull.

IMG_20180521_234143_525

Vacker vy från vår första kväll i Maleme.

Och nu ligger jag alltså här. På en brits. Med pappret som knastrar, läkarna som avslappnat pratar om något på ett språk jag inte förstår. Men det som kommer nu, det förstår jag. Mannen med ultraljudsmanicken räcker mig en pappersservett och ser mig rakt i ögonen:

“I believe I have bad news.”

Det är okej.

Jag vet redan.

När vi tidigare under dagen blivit ivägskickade från en mindre mottagning till ett större sjukhus för ytterligare kontroll förvandlas undran till rationell insikt. Jag trycker min flickväns hand, säger att det är okej. Men jag vet.

Jag har cancer.

Vi flygs hem i förtid. Lämnar en semester som aldrig riktigt hann bli en semester för dagar spenderade i väntrum, idel blodprover och röntgenundersökningar. En vecka senare ligger jag under kniven. Jag rullas in i en operationssal med panoramavy över Stockholm, slås av hur vackert det är och därtill hur många som befinner sig i rummet. Sedan minns jag inget mer, narkosen gör sitt.

IMG_20180603_142805_307

Redo för operation, fanan i topp!

Två veckor senare börjar poletten att trilla ned. Jag väntar förvisso på en mer detaljerad analys av vad jag har haft i min kropp och hur läkarna tänker sig att vi nu går vidare. Men allt det där känns luddigt och sekundärt. För allt jag vill är att gå tillbaka till något som påminner om ett normalt liv. Få jobba igen.

Flyga.

Det är märkligt hur man reagerar på något som är av livsavgörande karaktär. För när beskedet kom tänkte jag inte på döden, min familj eller om jag inte skulle få se min systerdotter igen. Jag tänkte på vad mitt jobb skulle säga. Om karriären nu var körd, efter allt slit. Om cancer var någon sorts modern spetälska där teoretisk beröringsskräck skulle diskvalificera mig från allt framtida arbete i luften. I de trakterna valde tankarna att spatsera. Allt bra märkligt.

Nu är jag ledig i väntan på att kroppen och själen ska läka. Prognosen är god säger de som vet. Förhoppningsvis lämnar jag den här händelsen som en något klokare människa. Att livet kan förändras, byta riktning och få ny mening visste jag sedan tidigare.

Att livet inte väntar, förstår jag nu.

Ta hand om er.