Hemtamt, grymtade och stämplade.

Det har gått i runda slängar ett halvår sedan jag sist trampade runt i den lettiska myllan. Allt känns märkligt hemtamt, men samtidigt märkbart främmande, när jag för en dryg vecka sedan trampade fram genom ankomsthallen på Riga flygplats, slank in på bussen och öppnade dörren till min lägenhet. Min kloka livspartner bidrog med perspektiv när hon några dagar senare gjorde mig sällskap:

“Allt är kvar, allt är sig likt. Det är du som förändrats.”

IMG_20181021_081508

Dimmigt.

Och det är så klart precis så det ligger till. Ankomsthallen doftade svagt av rengöringsmedel, busschauffören grymtade ohörbart till svar på mitt käcka “svejki” och den gula sekelskiftskåken på Jaunpils gata stod kvar. Men jag var något annat.

Jag är någon annan.

Jag mjukstartade med tre dagars markträning där vi bland annat gick genom säkerhetsrutiner, spelade en del rollspel och övade på utrymningar. Allt avslutades med ett stort skriftligt prov som gick galant. Därefter hade jag ett hål på tio dagar i kalendern så jag styrde åter kosan mot Stockholm och förberedde mig i bekanta kvarter för min simulatorkontroll.

IMG_20181103_091551

Mina fyra timmar som flygande i simulatorn var över så jag spenderade två till som åskådare.

När dagen väl kom åkte som sagt min flickvän med mig till Riga, dels som moralisk stödtrupp men också för att vi konstaterat att det var ett år sedan hon gjort resan österut. När klockan ringde vid halv tre på morgonen i lördags var det återigen en märklig känsla som infann sig –  en känsla av lugn.

Jag kan ställa mig kritisk och frågande till bristen på uppvärmning. Men faktum var att jag nu skulle göra en sorts uppflygning i en simulator, en kompetenskontroll som det så fint heter. Detta utan att ha gjort en officiell flygtimme sedan jag den 14 maj landade i Riga efter ett besök i danska legomekkat Billund. Nervositet var med andra högst befogad men när klockan väl ringde den där morgonen var oron utbytt mot något mer behagligt.

IMG_20181103_192022

Min bättre hälft samt sushi. Man får (bör) fira, etc.

För jag kan ju det här. Jag har mentalt förberett mig enligt konstens alla regler. Och nu skulle jag bara agera på de förberedelserna. Med mig under denna tidsmässigt okristliga session var två andra piloter och när vi stämplade ut hade uret inte bara passerat lunch – jag hade min karriärs första kompetenskontroll avklarad, med gott resultat bör tilläggas.

Någon vila att tala om blev det inte eftersom jag under nästföljande två dagar hade två flygningar inbokade. Den första till Frankfurt och dagen därpå en intensiv tur till litauiska semesterorten Palanga.

Hur det känns?

Märkligt hemtamt, märkbart främmande.

För miljön är densamma som jag lämnade den.

Men jag är någon annan.

IMG_20181104_134438

Lagom oknuten slips inför återkomsten i luften. 

Annonser

Vrider, räknas och negation.

Cancer är det långsammaste fordon jag suttit i.

Hur jag än vrider och vänder på min nya verklighet är det ovanstående mening som bäst fångar känslan. Kanske är den helt oförståelig för den utomstående. Men för mig känns det mesta just nu som att sitta fast i en bilkö när filen bredvid blåser förbi obehindrat.

Att titta på gruppmeddelanden i telefonen är lite som att titta ut genom bilfönstret.

*pling*

Någon rapporterar att han fått ett nytt jobb, närmare hemlandet. Närmare målet.

*pling*

En annan rapporterar om den fina sommaren i det temporära hemlandet. Flygtimmar som rullar in, en självsäkerhet som stärks varje dag.

Jag läser, gratulerar. Trycker på “skicka meddelande”.

Men själv sitter jag kvar i den där bilen. Trycker ansiktet mot rutan.  Försöker greppa när jag själv får börja rulla igen, när livet får återgå till det normala.

Men nog med verbal akrobatik, låt mig för den intresserade beskriva hur det går till att bli sjuk som pilot.

Några veckor efter operationen fick jag ett möte inbokat med en läkare där vi skulle gå igenom eventuell cellgiftsbehandling (eller cytostatika som är den mer korrekta benämningen) och vidare behandling i stort. Mötet kom och gick. Man visste inget mer än att jag nu skulle tillhöra Nya Karolinska. Behandling? Nja, det beslutet fick Karolinska ta.

Efter några dagars väntan blir jag uppringd av en ny läkare som förklarar att det blir cellgiftsbehandling och att varje dag räknas. Ett möte bokas till efter helgen. Det blir måndag. Samma läkare möter mig på min nya vårdinrättning, men den här gången med ett betydligt annorlunda budskap.

Allt ser bra ut! Blodproven påvisar inga spår av spridning. Det är oklart om det ens behövs cellgifter, eventuellt kanske man slår till med en mindre dos i framtiden för att verkligen vara säker på att inget ligger och lurar där inne. Vi bokar in en hög med tester, jämnt fördelade under en fyra veckor lång period. Och det bästa beskedet av alla:

Jag kan börja jobba om jag vill.

Jag blir så glad att jag glömmer ställa följdfrågor, vandrar ut från den nybyggda huvudbyggnaden i Solna med en nyfynnen vind i ryggen. Firar en liten triumf med att bläddra bland retrovinyler kring Vanadisplan och äta mödosamt försvenskad kinamat med min far.

Jag kontaktar min flygläkare för att vidarebefodra det glädjande beskedet från läkarkåren norr om stan. Och här tar saker och ting en vändning jag inte räknat med.

Det blir kalla handen. För Transportstyrelsens definition kring på när man är arbetskapabel skiljer sig från den som cancerspecialister har. Det spelar ingen roll att några av landets kunnigaste personer i ämnet uttalat sig om att det i nuvarande läge inte finns ett spår av cancer i min kropp, att jag inte riskerar några former av blodproppar eller slaganfall.

Är min behandling avslutad, frågar Transportstyrelsen?

Just nu behandlas du inte alls, svarar läkarkåren. Det finns ju ingenting att behandla. Men det kan komma att finnas något, eventuellt inom en snar framtid. Det vet man inte i dagsläget.

Jag får avslag.

Vi pausar bandet här, för att förtydliga scenariot.

Jag har haft cancer. Tumören är bortopererad. Det finns i dagsläget inga bevis på att cancern spridit sig. Det finns enligt samma logik däremot heller inga bevis för att den inte har gjort det.

Och därför tvingas jag hålla mig på backen. Jag får inte ens sätta mig i en simulator för att hålla liv i mina färdigheter och min licens. En licens som ett papper jag får hemskickat i brevlådan för övrigt förklarar är temporärt indragen eftersom jag varit oförsiktig nog att drabbas av cancer. När läkarna är helt säkra på att jag inte behöver framtida cellgifter (alternativt beslutar om att det behövs och därefter flaggar för att behandlingen är avslutad) tas mitt fall upp på nytt. Som avskedsgåvs kan jag då se fram emot en karantänperiod på minst sex veckor. En läkare försöker muntra upp mig med att sex veckor ändå låter lovande eftersom hon haft fall där den efterföljande karantänperioden varit sex månader.

Där befinner jag mig nu, i någon sorts kafkansk vardag där dagar blir till veckor blir till månader.

Just nu anses jag inte vara sjuk, men därmed heller inte inte sjuk.

En dubbel negation inte ens jag kan undvika att försiktigt le i mjugg åt.

 

Brits, cancer och livet.

Jag ligger på en brits.

Det prasslar från pappunderlaget som skiljer min hud från plasten där under. Belysningen är klar, kall och en tydlig kontrast från mörkret som lagt sig över den kretanska regionalhuvudstaden utanför. Det småpratas, skrattas på grekiska. Jag stirrar upp i taket.

Tidigare under dagen har jag och flickvännen dykt längs den nordvästra kustremsan på Kreta. Sett en bångstyrig bläckfisk, färggrann småfisk och en muräna som nyfiket stirrade tillbaka på de tre utomjordingarna utanför klippboendet. Det är vår tredje dag på semestern.

IMG_20180525_111031_504

Högt upp eller djupt ner, aldrig mittemellan.

På eftermiddagen, när jag tvättar av mig sältan från Medelhavet, upptäcker jag att något är fel. Jag tänker att det har med dyket att göra, något vagt om tryckskillnad och en våtdräkt som varit väldigt trång. Jag googlar.

En minneslapp till mitt framtida jag: googla aldrig.

Nåväl, för att skingra tankarna och fortsätta ha en behaglig semester föreslår flickvännen att vi besöker en läkare. För säkerhets skull.

IMG_20180521_234143_525

Vacker vy från vår första kväll i Maleme.

Och nu ligger jag alltså här. På en brits. Med pappret som knastrar, läkarna som avslappnat pratar om något på ett språk jag inte förstår. Men det som kommer nu, det förstår jag. Mannen med ultraljudsmanicken räcker mig en pappersservett och ser mig rakt i ögonen:

“I believe I have bad news.”

Det är okej.

Jag vet redan.

När vi tidigare under dagen blivit ivägskickade från en mindre mottagning till ett större sjukhus för ytterligare kontroll förvandlas undran till rationell insikt. Jag trycker min flickväns hand, säger att det är okej. Men jag vet.

Jag har cancer.

Vi flygs hem i förtid. Lämnar en semester som aldrig riktigt hann bli en semester för dagar spenderade i väntrum, idel blodprover och röntgenundersökningar. En vecka senare ligger jag under kniven. Jag rullas in i en operationssal med panoramavy över Stockholm, slås av hur vackert det är och därtill hur många som befinner sig i rummet. Sedan minns jag inget mer, narkosen gör sitt.

IMG_20180603_142805_307

Redo för operation, fanan i topp!

Två veckor senare börjar poletten att trilla ned. Jag väntar förvisso på en mer detaljerad analys av vad jag har haft i min kropp och hur läkarna tänker sig att vi nu går vidare. Men allt det där känns luddigt och sekundärt. För allt jag vill är att gå tillbaka till något som påminner om ett normalt liv. Få jobba igen.

Flyga.

Det är märkligt hur man reagerar på något som är av livsavgörande karaktär. För när beskedet kom tänkte jag inte på döden, min familj eller om jag inte skulle få se min systerdotter igen. Jag tänkte på vad mitt jobb skulle säga. Om karriären nu var körd, efter allt slit. Om cancer var någon sorts modern spetälska där teoretisk beröringsskräck skulle diskvalificera mig från allt framtida arbete i luften. I de trakterna valde tankarna att spatsera. Allt bra märkligt.

Nu är jag ledig i väntan på att kroppen och själen ska läka. Prognosen är god säger de som vet. Förhoppningsvis lämnar jag den här händelsen som en något klokare människa. Att livet kan förändras, byta riktning och få ny mening visste jag sedan tidigare.

Att livet inte väntar, förstår jag nu.

Ta hand om er.

 

Välmående, tejpade och varar.

Det är söndag i Riga.

Jag ligger i ett sängläge som förmodligen inte är helt korrekt gällande ryggradens framtida välmående. Men utanför blåser en behaglig förmiddagsbris, ett propellerplan helgflanerar i skyn och någon enstaka bil puttrar förbi runt knuten. Så det får vara som det är, för stunden.

IMG_20180425_104346

Kö på väg ut till den beryktade bana 36L i Amsterdam. Förmodligen Europas längsta taxning för att ta sig hit.

När jag anlände här borta inför min type rating ifjol hamnade jag i ett gult treplanshus beläget någonstans mittemellan innerstaden och flygplatsen. Jag inkvarterades högst upp i en liten etta, vettandes mot en inte allt för trafikerad gata. På väggar och ett smalt springfönster i vad som förmodligen skulle vara en garderob tejpade jag upp affischer föreställandes min framtida arbetsplats. Där inne satt jag och övade procedurer, tidig morgon såväl som sen kväll. Memorerade knappars placering, högt förkunnande arbetsflöden.

“PACKS OFF, PRESSURE CHECKED”

“STARTING NUMBER TWO, TIMING”

Med väggar tunna som slipade löv undrade nog grannarna en del kring mitt mentala tillstånd. Ni vet hur resan fortlöpte så jag besparar er resten. Månaden senare lämnade jag Riga.

IMG_20180503_183203

Sol i sinne, brun inne, etc.

När det blev dags att återvända hörde jag mig av till husets ägare, en jovial dansk som runt tjugo år tidigare utvandrat till Lettland. Visst kunde jag flytta in. Visst kunde hyran bli lite lägre. Visst hade de fått pli på sin labradorvalp som nu inte skulle riva sönder fler plagg.

Åtminstone två av tre påståenden visade sig stämma.

IMG_20180503_193718

Har man tur (och vänlig kabinbesättning) bjuds man på finmiddag.

Några månader senare har jag nu flyttat runt lite. Byggnaden är densamma  – en solid kloss som byggdes för hand av en lokal förmåga i början av 1900-talet. Sedan kom ryssen, huset förvandlades till kasern och ekot av denna tid återfinns ibland fortfarande i form av gamla vodkakapsyler som letar sig upp ur bakgårdens jordmån. När ockupationen avrundades spårades släkten till den ursprungliga ägaren upp. Några flyttade in, andra hyrde ut sina lägenheter för en spottstyver.  Nämnda dansk med familj tog inom sin tid över byggnaden, rustade upp och gör idag enligt egen utsago en hyffsad affär på att hyra ut till korttidsboende såväl som mångåriga gäster.

IMG_20180505_184409_1

Vackra Skottland bjuder på en av de finaste inflygningarna i vårt ruttnätverk. 

Nåväl, jag konstaterar att jag under de här månaderna har bebott hela fyra lägenheter i bygget. Varje flytt har inneburit ett visst uppsving, i någon mån. Nu återfinns jag på gatuplan, med sporadisk utsikt mot en lummig bakgård där en väl tilltagen häck skyddar mot insyn (och därmed potentiell nakenchock för mina till åren komna grannar).

Vi får se hur länge det varar.

IMG_20180502_190423

Sommaren bjuder på en del intressant flygväder när solen värmer marken och skapar goda förutsättningar för pigga molnbyggen.

Belåtenhet, muntligt och deal.

Det är med viss belåtenhet jag konstaterar att planeringsavdelningen inte längre när jag ringer frågar efter den tre bokstäver korta kod som identifierar mig. Snarare fnittrar de förtjust att de “vet vem jag är” vilket jag tar som ett muntligt kvitto på att min ihärdighet lönat sig, på något otraditionellt vis.

IMG_20180408_075605

Fiffigt hjälpmedel för markpersonalen som lätt kan kolla var respektive flygplansmodell ska stå för att passa luftbryggan.

IMG_20180411_133836

Soligt värre i Oslo.

Detta eftersom jag tagit till mig av kungens bevingade uttryck om stekta sparvar (googla för bästa effekt) och alltså för några veckor sedan slog en pling för att kolla om det gick att byta lediga dagar mot arbetsdagar. Lite förvånande verkade det som att frågan inte inkommit förr men snart började det ringa i telefonen. Och för mig som törstar efter erfarenhet och kontinuitet är det en relativt bra deal.

På tal om erfarenhet var det en hyfsat surrealistisk upplevelse att häromdagen bli inringd för att sitta med som så kallad “safety pilot” när tre herrar skulle göra sina första starter och landningar. Själv gjorde jag som bekant detta i höstas och nu satt jag alltså där i egenskap av en pilot som enligt regelverket är kompetent nog att bistå om något går snett. Det blev en förmiddag med arton (18) starter och landningar av modell extrem nybörjare (läs: något skakigt). Roligast var så klart att se den extrema glädjen hos piloterna. Med lite tur falnar den aldrig.

IMG_20180418_064123_1

Otäckt tjusig soluppgång över Riga efter nämnd nattflygning från Moskva.

IMG_20180408_105253

Nymålad branschkollega ställer upp sig för start från Amsterdam (om jag inte missminner mig).

I förrgår tog jag mig tillbaka till Riga efter några dagars ledighet och inledde arbetsveckan med en nattflygning till Moskva. Den ryska huvudstaden är, dag som natt, en imponerande fond vid inflygningen vilket i viss mån gick förlorat den här gången då molnbasen var låg och regnet piskade mot vindrutorna när vi tog  mark runt midnatt.

Ryssland är annars speciellt på fler sätt än ett. Till att börja med använder man inte den i övriga världen accepterade kutymen med höjd i fot och vindstyrka i knop (i sig så klart en lustig detalj för oss fastlandseuropeér). Den ryska björnen nyttjar istället såväl höjder som vindens obönhörliga styrka i meter och använder en annan referensmodell när de anger lufttryck (QFE, där referensen sätts från landningsbanans höjd över havet). Därför konverterar vi flygledarnas krav på till exempel 600 meter till motsvarande 2000 fot eftersom alla instrument i västerländska plan alltså visar den senare skalan.

IMG_20180418_015854_1

Inspirationsbild från loungen i Moskva.

Nattpasset på marken i Moskva då? Jo, det var en lugn affär där jag slog ihjäl drygt en timme i en massagestol och åt en frostig yoghurt med inslag av artificell persika. Mycket mer hanns inte med eftersom det tar sin gilla tid att gå igenom den rigorösa ryska gränskontrollen, även för oss som alltså aldrig lämnar flygplatsen. Totalt fyra passkontroller hann jag räkna till innan dörren stängdes och vi åter styrde kosan hem till Riga.

Inte illa!

 

Ynka, världsmästare och petig.

Utanför fönstret går solen ned i sakta mak. Skuggorna på förbiflanerande blir allt längre och längre. Något nyfiket barn stirrar storögt tillbaka samtidigt som en stressad mamma pratar i mobilen med sin lediga hand. Det är fredagkväll i Vilnius. Jag springer motigt på ett löpband. En ynka procents uppförsbacke. Jag flåsar som ett skadeskjutet djur så det är en jäkla tur att jag är ensam på hotellgymmet, befriad från dömande blickar och überhurtiga världsmästare.

IMG_20180325_130023

Blir alltid lite småsentimental när jag passerar mitt gamla skolfält – Västerås (ESOW). Här slet man, våndades och åldrades. Och nu sitter man här, på en mils höjd. 

IMG_20180406_191335_072

Fredagslugn på gymmet. 

Trots att min kondition dragit något gammalt över sig är det just tillgången till något så pass basalt som ett löpband som gör att jag föredrar att skickas till Litauens huvudstad Vilnius framför Tallinn, eller även Riga om jag ska vara petig. Och det blir allt oftare att hotellnätter ploppar upp just här, till min glädje. Inte bara för att jag då kan dryga ut kassan något med ett modest (i ordets rätta bemärkelse) traktamente, härifrån vet jag även att jag kan skrapa ihop en försvarlig mängd timmar eftersom de rutter som flygs är till större europeiska städer som Amsterdam och Paris.

IMG_20180406_091504_262

I väntan på bättre tider (dvs. avgång) i Wien.

Det skadar inte heller att jag gillar Vilnius som stad. Folket är försiktigt vänligt, platsen som sådan lätt sömnig. Det är trevligt, helt enkelt.

Samtidigt som jag timmen senare avnjuter kvällsmiddag, halvliggandes i sängen kan jag inte undgå att fnissa lite förtjust åt mig själv och den klassmässiga resa jag gjort. För ett par år sedan låg jag i en löjligt väl tilltagen dubbelsäng på hyfsat famösa Four Seasons i Beverly Hills. Jag åt den gången också, dock mat som rullats in på vagn, gömd under en silverkupol. Nu halvsitter jag i Vilnius och äter butiksgrillat kycklingbröst på medhavd papptallrik. Skilda världar.

Men jag är fan så mycket mer lycklig nu.
Och det är ju det som räknas.

IMG_20180401_122213

Den allsvenska fotbollssäsongen är igång och för första gången på femton år har jag inte ett säsongskort på Hammarbys matcher.  Men mentalt är jag åtminstone med i matchen.

Schizofren, London och vanka.

Varma hälsningar från östfronten, där vädret ömsom levererar avgrundsliknande vargavinter och försiktigt vågande vår. Det är en schizofren tillvaro där långkalsongerna gör ett hästjobb men samtidigt sitter hyfsat i vägen när man får flyga med kaptener som insisterar på “little warmer” i cockpit. Men jag ska inte klaga.

IMG_20180308_153207

Mitt visum till Ryssland är i hamn och häromveckan blev det därför debut till Moskva, som tog emot med sol och en av de mäktigaste inflygningar jag hittills upplevt. Hint: Moskva är en hyfsat jättestor stad.

Har som bekant haft en hyfsat stökig tillvaro med på tok för lite flygtid, vilket kulminerade när schemat för nuvarande månad dundrade ner i den virtuella brevkorgen och likt en iskall torsk i nyllet levererade sanningen – nitton bekräftade flygtimmar. Om detta har jag tidigare ondgjort mig men med lite tur har jag lyckats dubbla denna timpott. Bland annat fick jag en flygning till Amsterdam på lördagskvällen och igår vankades min debut i London (på Gatwick). Denna skulle sedan följas av en kortis till Tallinn, varifrån vi skulle utgå de nästkommande två dagarna (som bland annat skulle bjuda på min första flygning till Paris).

Nu blev det inte så.
Men vi tar det väl från början.

IMG_20180308_155733

Ni vet hur det är. Det är soligt, man ser vintern försvinna för en sekund. Man är glad. Man tar en selfie.

Vi ankom i tid till London, denna anrika stad, som bjöd på rikligt med vindbyar på kort final. Vi taxade till vår gate, såg passagerarna piggt vanka genom luftbryggan och började förbereda oss för snar hemfärd. Ungefär där tog kaoset vid.

Det är ju som bekant så att när det faller en snöflinga över de brittiska öarna, då stannar landet. Punkt. Inte för att det, med svenska mått mätt, ens snöade särskilt kraftigt. Det fanns faktiskt inte ens behov att ploga. Och ändå kollapsade denna flygplats, som ifjol hanterade lite drygt dubbelt så många passagerare som Arlanda, likt ett svartbyggt korthus. Inte för att vi förstod det riktigt än, där och då. Vi fick besked att avisningsbilen var på väg, stängde dörrarna och förberedde för avgång.

Spoiler: den dök inte upp.

Vi spolar fram lite drygt två timmar av allt mer prövad dialog med allt tröttare koordinerare innan nämnda avisningstruck till slut infann sig. När denna för dagen hårt prövade krigare till slut rengjort planet (lite generöst sagt lyste väl bristen på rutin här igenom i form av ett hyfsat makligt tempo) blickade vi ut och upptäckte att samtlig markpersonal beslutat sig för ta spontan fikapaus på okänd ort.

IMG_20180307_065153

Morgonstund i Riga. 

Kruxet? Att vi utan dessa vanligtvis flinka rackare inte hade någon som kunde ge oss den ömma knuff bakåt medelst pushbackbil som vi behöver vid motorstart eftersom det är 2018 och flygplan fortfarande inte kan backa för egen maskin.

“Jolly good”, som någon sa.

Med andra ord fick våra stackars passagerare sitta i sina stolar i lite drygt två och en halv timme innan vi ens kunde börja rulla mot startbanan. Till råga på allt lades rutten hem till Riga om då det var stökigt väder så ytterligare minuter adderades till den redan sena timmen. Sämst av allt, åtminstone för undertecknad, var att flygningen till Tallinn togs över av ett reservlag eftersom vi blev så pass försenade. Så det var bara att se sitt vackra, späckade schema omvandlas till en snustorr öken av standby. Och där hittar ni mig nu.

Så kan det alltså gå. Nu håller jag tummarna för att morgondagen inbringar något roligt i flygväg.

Ingår sol i kalkylen är inte jag den som är den.

IMG_20180319_221118

Kyligt? Jo vars.

Februari, knäböj och tricks.

Februari kom och gick.

Nu välkomnar jag mars månad med sällan skådad tilltro och en stilla förhoppning att den hög med standby-tider jag tilldelats ska resultera i lite prima flygtid. Just denna månads schema gav mig nämligen hjärtsnörp när den på digitalt manér dök upp i mejlkorgen. Min ursprungliga flygtid estimerades nämligen till 19 timmar. För hela mars månad. Efter lite påtryckningar (läs: knäböj och mild gråt) fick jag ett pass till Oslo vilket ger mig några timmar till. Men ändå – knappt 24 bekräftade flygtimmar på en månad måste anses vara lite väl lojt.

IMG_20180214_132938_757

Kraftverk i Tyskland, om jag inte minns fel det vill säga.

IMG_20180305_151247

Tankdags!

Detta kan vägas mot en gammal kurskamrat som knegar hos ett visst irländskt lågprisbolag (inga namn nämnda) och som nyligen flyttades från en bas till en annan på grund av bristande flygtid. Hur många timmar som ansågs vara för få? 60 timmar. Vilket alltså är något jag aldrig ens sniffat på under en månad så här långt. Det är skillnad på folk och folk.

Så varför inte bara tacka och ta emot? Jag har ju trots allt betalt oavsett hur mycket (lite) jag flyger? Well, i mitt fall handlar det om en vilja att bli bättre och utvecklas. Så här pass tidigt i min karriär är kontinuitet viktigt och därför flyger jag gärna så mycket det bara går, oavsett tid på dygnet eller destination. Om det är någon form av tröst i sammanhanget är det i alla fall att min ihärdighet gett visst resultat och jag har hittills betydligt fler flygtimmar på kontot än mina kollegor som började samtidigt som mig. Alltid något.

IMG_20180218_152550_954

Upptäcker sakta men säkert nya ställen i Riga. Ovan är Segerparken vilken ligger runt tre kilometer från min lägenhet. Bonusfakta: Letterna älskar längdskidåkning under ordnade former.

Bakgrunden till de begränsade flygtimmarna är att bolaget under vinterhalvåret väljer att vila en del av våra B737:or (vilket för den som inte är så bekant med lingon alltså är den modell jag åkar flyga) till fördel för mindre turbopropellerplan samt vårt nya flaggskepp – fransyskan Bombardier CS300. När sommarschemat drar igång i april så bör det alltså vankas lite mer flygtid. Den som lever får som bekant se.

Annars trivs jag som fisken i vattnet med flygandet. Det är på många sätt en fantastisk plantskola eftersom vi från dag ett slängs in i hetluften och manövrerar på gigantiska flygplatser som Frankfurt och Amsterdam. Inga ödsliga asfaltslängor på sömniga åkrar här inte! Generellt är också kaptenerna trevliga och villiga att lära ut en del tricks, trots att den officiella träningsbiten är över. Och ingen dag är den andra lik.

IMG_20180219_092255_605

Redo för bagage i Amsterdam.

IMG_20180221_103915_1

Minsta tillåtna höjdseparering mellan trafik är 1000 fot vilket i runda slängar är drygt 300 meter. Ofta ser vi med andra ord andra luftfarare glida förbi, på behörigt avstånd.

För någon vecka upptäckte vi på plats i München att en av våra fartbromsar inte stängdes korrekt. De lokala teknikerna kallades in, kikade på problemet men kunde av licensskäl (de får rent juridiskt inte arbeta på vår äldre modell av 737) inte lösa problemet. Hade vi kunnat flyga i alla fall? Högst troligtvis. Men inom flyget är säkerhetsribban lagd så pass högt att man aldrig ens är i närheten av att chansa. Det är en detalj jag verkligen uppskattar med min arbetsgivare. Det är aldrig tal om följdfrågor eller knorrande. Om vi bedömer att säkerheten ens marginellt teoretiskt är hotad då flyger vi inte.

Punkt slut.

Vi ställde således in returflygningen och två tekniker fick sätta sig på ett plan till den tyska metropolen. Samtidigt som dessa löste problemet fick jag och kaptenen ligga på varsitt hotellrum någon kilometer därifrån och rulla tummarna tills problemet var löst. Därefter flög vi hem ett tomt plan (passagerarna var sedan länge omdirigerade till andra flighter) och landade problemfritt i ett frostigt (20 sköna minusgrader) Riga på morgonkvisten.

Som sagt, ingen dag är den andra lik.

IMG_20180222_105631

Tomt i kabinen hem på väg från München. Då inga flygvärdinnor fanns tillgängliga fick vi själva lista ut hur kaffebryggaren funkar.

IMG_20180223_021813_783

En hyfsat ovan känsla att flyga med dörren öppen. Men som sagt, finns inga passagerare ombord är det så klart helt okej.

Måhända, Vilnius och steril.

Måhända resonerade tidigare klagosång på något magiskt vänster hos vår planeringsavdelning – efter en lite väl lång semester har det nämligen blivit en del flygande för undertecknad. Detta inte minst då dagarna då jag planerats som reserv genererat en del flaxande, till mer eller mindre exotiska destinationer. Inte för att jag hade tackat nej till 10-20 timmar till, men man får som bekant inte vara girig.

IMG_20180205_095201_859

Vi landade tidigt i Amsterdam så jag hade gott om tid att under ”däcksparkarvarvet” dokumentera denna skönhet för kommande generationer. 

IMG_20180203_141721_597

Sicken skönhet!

Min tre dagar långa sejour till Litauens huvudstad Vilnius blev en höjdare. Nu har jag förvisso högst modesta krav på hotell när jag reser i tjänsten (gärna salmonellafritt, tillgång till ett löpband, etc.) men här infriades typ alla krav. CNN gick varmt på dumburken som var av platt slag, gymmet lirade tonårsidolerna Green Day i högtalarna och en vacker stadskärna fläkte ut sina ädlare delar under en krispigt blå vinterhimmel. Kanske hade jag tur, kanske förtjänade jag det.

IMG_20180207_170207_520

Vi ringer förvisso in vår bränsleorder i förväg men det skadar inte att påminna markpersonalen om vilken siffra vi vill ha i tanken. Kuriosa: inom det kommersiella flyger kvantifieras bränsle i form av vikt. Ovan är alltså önskemålet 7500 kilo prima flygfotogen.

IMG_20180204_144125_970

God morgon Amsterdam! Kollegor från Riga väntar bredvid vår kärra med destination Vilnius.

Det blev tre turer till Amsterdam, samtliga av modell “upp-i-ottan”. Jag hade förmånen att ha såväl en trevlig kapten som trevlig kabinbesättning och flygningarna var lika behagliga som lärorika. Faktum är att jag under dylika förhållanden föredrar att vara stationerad på hotell snarare än att bo “hemma” i Riga. Utöver ett smalt finanisellt bidrag (som dock kommer väl till pass) för besväret att bo på annan ort är nämligen allt så väl uppstyrt, vilket underlättar livet.

Man vaknar, äter frukost, planerar flygningen, blir körd till flygplatsen, flyger, kommer hem, gymmar, äter middag, sover. Typ så.

Det må låta som en lite steril tillvaro, men jag gillar det.

IMG_20180209_162307_695

Avgång från ett soligt Stockholm, dock med mig som passagerare ute i kabinen.

IMG_20180211_154025_547

Här har ni mitt kontor.

Jag har annars spenderat de senaste dagarna som reserv vilket har visat sig innebära att planeringsavdelningen ringer och omvandlar min kommande dag till en så kallad standby-placering, drygt tio timmar i förväg. Rent juridiskt innebär detta att jag ska kunna infinna mig på flygplatsen inom en timme om behovet finns. Och hittills har det alltså blivit utdelning på samtliga dagar. I förrgår blev det dels en tur till Tallinn följt av kvällsflygning tillika debut på Frankfurts monstruöst stora flygplats. Taxningen var som inget annat jag upplevt, med flertalet frekvensbyten och instruktioner för att ledas fram tryggt till gaten. Som alltid i Tyskland är dock allt så pass väl organiserat att det bara flyter på, utan större störningar.

IMG_20180211_220555_1

Efter en hyfsat isig inflygning lämnade vi klaffarna utfällda för att våra tekniker skulle kunna inspektera eventuella kvarlämningar. För icke initierade är det dessa klaffar som kan ses fällas ut vid start och landning, detta för att öka bärkraften vid låg fart.

Inatt fick jag ytterligare en intressant upplevelse att ömt stuva ned i den erferenhetsmäsiga ryggsäcken. Detta i form av en nattflygning till Vilnius där jag fick spendera lite drygt fyra timmar på hotell innan vi vände tillbaka till Riga. Att säga att dygnet vändes upp och ned är kanske the understatement of detta århundrade. Kom hem runt sju i ottan och sov till lunch, dock med en sömn som frekvent punkterades av min italienska granne som animerat bråkade telefonledes med sin flickvän på andra sidan väggen.

Imorgon väntar ännu en dag på standby. Håll tummarna för en lagom sexig destination och mänsklig arbetstid.

IMG_20180213_145110

Varsågod för given selfie.

 

 

 

Avslappnat, planeringsavdelningen och tredjedel.

Min line-check som föredömligt avslappnat beskrevs i föregående inlägg följdes av en nästan två veckor lång semester av så kallat “oönskat” slag. Faktum är att vi kanske har lite väl mycket ledigt så här på vinterhalvåret, en märklig insikt då de flesta säkerligen skulle vilja ha just lite mer av den varan i sin vardag. Men mitt mål är som bekant att håva in timmar och bygga erfarenhet. Och då känns nuvarande schema lite väl futtigt, inte minst när man pratar med gamla skolkamrater som hamnat hos en viss irländsk konkurrent där timmarna formligen väller in på erfarenhetskontot.

Men, men.

IMG_20180121_150956

Åter hemma på kungliga Södermalm där solen aldrig riktigt går ned och bla bla bla.

Efter min ledighet återvände jag till Riga, lagom ringrostig. Faktum är att jag inte hade några flygningar bokade utan stod som standby respektive reserv under några dagar. En kollega hade haft en tuff vecka och frågade mig om jag kunde tänka mig att ta en av hans flygningar, vilket jag slog till på. Denne fick i sin tur min standby-slot vilken dock senare under dagen omvandlades till en tur/retur till Arlanda (dit jag för övrigt fortfarande inte kommit än). Själv fick jag en behaglig färd i ottan till Bryssel och kunde därmed håva in ytterligare lite tid. Dasgen därpå radade planeringsavdelningen upp flygningar, endast för att timmen senare stryka allt på grund av att (som det skulle visa sig) för att de hade missuppfattat exakt hur många timmar jag radat upp så långt.

IMG_20180122_203438

Letterna kan det där med produktutveckling.

Det är nämligen så att två i bolaget nya piloter inte får flyga med varandra så länge inte någon av dom passerat en viss tidsgräns. I efterhand visade det sig dock att de missförstått, kaptenen ifråga hade passerat sina timmar så det hade med facit i hand fungerat finfint. Nåja, nu fick jag en ledig dag och kvällen därpå gjorde jag debut i Kievs gamla stänkare till huvudflygplats – Boryspil. Elva sköna minusgrader var det som mötte upp och det blev ingen lång sejour på marken. På grund av skyhög bränslekostnad i Ukraina valde vi att inte ens tanka utan var efter drygt en halvtimme på väg tillbaka till Riga.

IMG_20180124_131404

Kallt värre.

Just det senare är ett fenomen som förekommer lite varstans där bränslepriset är högt (eller andra faktorer spelar in). Det är alltid upp till kaptenen att välja men då föreslås det från planerarnas håll att vi ska tanka dubbelt upp på hembasen för att undvika dyrare kostnader på destinationen. Det är så klart inte alltid möjligt. Vikt kontra kostnad är en delikat balans och ibland går det helt enkelt inte att flyga med full tank, inte minst om planet är fullt med passagerare och bagage.

På tal om bränsle och vikt – till skillnad från fallet med sportplan och markfordon räknar vi bränsle i just viktenheter, snarare än liter eller gallons. Och det är inga små mängder vi pratar om. De plan jag flyger – Boeing 737-300 respektive 737-500 (en kortare variant än den föregående, den högre modellsiffran till trots) – tar i runda slängar 16 ton flygbränsle, fördelat på vingar och tanken under kabinen. Nu är det dock ytterst ovanligt att vi tankar fullt. Vanligtvis stannar totalen för en flygningen på knappt en tredjedel av siffran ovan då rutterna vi flyger inte kräver mer än så.

IMG_20180124_125123

Rigas snöpluton jobbar hårt för brödfödan.

Slut på lektionen.

Om några dagar blir det återigen storartad retur till mitt nya hemland. Då väntar en helg i Litauens huvudstad Vilnius, ett gäng hotellnätter och en hög flygningar till tulpanriket Amsterdam.